Det blev en åttapoängare

Hej, jag heter Sara och jag är en usel bloggare.
(det är nu ni i sann AA-anda kan utbrista i kör: Hej Sara!)
Men seriöst, jag tror jag har glömt hur man bloggar, det har liksom gått en vecka sen senaste inlägg (förlåt) ... Eller så har jag bara en crush. En riktigt rejäl bebis-crush.
 
Det tog nästan tre veckor men nu har den lilla marsipanrosen AKA Vilda bebin äntligen fått ett namn. Boo Edith Chali Zetterström. Namnen har varit klara sedan hon föddes men vi velade länge mellan Edith och Boo som tilltalsnamn.
 
Men. Efter att ha tillbringat dessa veckor tillsammans med denna lilla oskyldiga men bestämda varelse som morrar och lever runt när hon ska äta, mornar sig en timme med tillhörande fönstergnisslarljud och spänner läpparna och gör det poppande retstickeljudet (definitivt pappas gener) precis som åsnan i Shrek 2 så insåg vi att det är helt klart en busig Boo vi har att göra med. Dessutom börjar det blonda håret bli guldigare. Say no more.
 
Så en alfapetig åttapoängare blev det minsann.
 
Foto: Sara Zetterström, Little Miss Fix It
 
 

Vinnaren i "Gissa leveransdatumet"

De senaste dagarna har vi haft huset fullt, men så när på den nyförlösta svägerskan i Italien och våra mormödrar så har nu hela familjen hälsat på Vilda bebin (som ännu bara har smeknamn) - nykomlingen. Fantastiskt mysigt, och eftersom alla har +30 mil att åka enkel väg har fokus varit på umgänge och bloggen har fått stå tillbaka. Igen.
 
Men nu ska jag inte hålla er på halster längre, för i skrivandets stund blir hon två veckor gammal vår lilla sparv och vad passar då bättre än att avslöja vinnaren i "Gissa leveransdatumet"? Med en spridning på allt mellan den 30/7 (jag själv) och 27/8 (tack gode gud för att det inte blev så!) så kan jag meddela att ingen gissade på just den 7 augusti kl 05.40. Men närmast var Emma som faktiskt gissade först! Ett stort grattis till dig Emma.
 
Och priset då? Min BFF Caroline kom med den brillianta idén att det skulle vara något som man förknippar mig med, så varför inte en temugg? Ja varför inte. En mugg som jag faktiskt inte har i samlingen är Lovisa Burfitts Mademoiselle Oiseau för Rörstrand, men den är så himla fin och tjusig - precis som vår lilla storkleverans och passar prefekt som ett pris tycker jag.
 
Emma gissade att storken skulle komma 9/8 14.51 och det var som sagt närmast. Grattis igen! Mejla mig din adress så kommer det en välpackad kartong med posten...
 
Foto: pressbild från Rörstrand och Sara Zetterström, Little Miss Fix It
 
 

Barbamamas förslossningsbrev

Hejsan förlossningen!

Nu är det alltså dags för det här som jag väntat på sen det där positiva testet strax innan jul. Som ni fattar är det ganska lång tid att bygga upp förväntningar på och jag hoppas verkligen ni är med på banan. Förmodligen har ni stenkoll men glöm inte att det är första gången jag gör det här och det vore toppen om ni liksom guidar mig igenom de värsta fallgroparna på vägen mot att leverera vår dotter så snabbt och komplikationsfritt som möjligt. Om jag inte känner mig trygg med en barnmorska vill jag kunna byta. No hard feelings. Dessutom hoppas vi på att den här storkleveransen ska bli riktigt kul så det kan vi väl sikta på?! Jag tillhör dessutom arten bloggare så dator och kamera är liksom precis lika naturliga i min närmiljö som gummihandskarna i er och jag hoppas att jag får ha det så.

 

Med mig idag är min man Jesper. Det ska nämnas direkt att han och blod inte är bästisar så uppmuntra honom gärna till att fokusera på områden där främst saliv är den vanligaste kroppsvätskan. Medan vi ändå pratar partner så är det toppen om ni peppar honom lite hur han kan hjälpa mig på bästa sätt. Han är nämligen väldigt van vid att jag klarar det mesta själv. Se åtminstone till att han inte svimmar för då kommer jag förmodligen bli skitförbannad. Om jag behöver sövas vill jag att Jesper är vid min sida och att han sen får chans att stanna vid vår dotter och hålla henne vid sitt bröst tills jag vaknat. I övrigt är det Jesper som tar alla mina beslut om jag själv är för trött/påverkad för att göra det.

 

När jag kommer in skulle jag uppskatta om jag blev erbjuden ett lavemang, jag vill i alla fall gärna ha möjligheten att inte nyttja det om vi säger så. Annars verkar det rätt skönt att bada, eller duscha om nu badkaret är upptaget. Varmt vatten i någon form om jag har för helsikes ont. Ont ja, det är väl det enda vi kan vara överens om att det kommer att göra? Jag är ingen superkvinna på något sätt men jag testar gärna att klara mig igenom de värsta passagerna på lustgas och andning så all pepp är välkommen och jag vill helst bli guidad av barnmorskan så att jag snabbt får grepp om lustgasen och inte blir yr och börjar kräkas.

 

Profylaxandningen har jag & Jesper lite koll på men om ni hinner så vore det toppen om ni påminner mig om att slappna av. För att slappna av på bästa sätt så vill jag gärna röra på mig och testa ex. gåbord och olika förlossningsställningar som underlättar utdrivningen i ställningar som knästående eller förlossningspall kanske, det låter ju modernt och bra.

 

Om smärtan blir outhärdlig så hoppas jag att barnmorskan kan bedöma om medicinsk smärtlindring är nödvändigt och informerar mig om för- och nackdelar så att det blir ett easy peasy-beslut. Jag kan ju inte påstå att jag är överdrivet sugen på att gå loss på nå’t som kraftigt hämmar krystningsreflexerna eller som får förlossningen att dra ut på tiden. Och såna dära kvaddlar. Nej tack!

Just ja, jag har ett enormt kontrollbehov och ingen information är för obetydlig så berätta helst vad som sker innan det sker, och kanske ännu snabbare om det innefattar konstiga verktyg och pipande apparater.

 

Förutom att jag är ett kontrollfreak av rang så fasar jag för att mina byxor i framtiden alltid ska ha hög midja om ni förstår vad jag menar... Så jag vill gärna få hjälp av barnmorska för att lindra sprickor i möjliga mån så langa tydliga instruktioner om när jag ska krysta, vilken ställning jag bör inta för att minska risken att spricka osv. Gör vad ni kan, håll emot, varma handdukar eller vilka andra husmorsknep ni nu besitter. OM jag spricker så kan vi väl vara överens om att ni försöker återställa mig till något så när ursrungsskick och gärna med självupplösande tråd. Även om jag inte har något emot studenter i rummet så får ingen praktikant sy ihop mig ”down there”. Punkt.

 

När bebisen äntligen är ute så vill jag gärna få upp henne på magen och att ni väntar några minuter med att klippa navelsträngen (något jag läste någonstans och som liksom satt sig på skallen, ni vet säkert vad jag famlar efter och har något medicinsk term för’et) något som ni sen gärna får fråga Jesper om han vill göra. Men en bloggbild på moderkakan, det skippar vi faktiskt.

 

Oh well, det var det hela. Tack för att ni gör vad ni kan för att vår förlossning ska bli en positiv och minnesvärd upplevelse på alla sätt och vis. Jag är säker på att vi är i de bästa händer och ser fram emot att möta vårt vilda bebis tillsammans med er.

 

Okej, då kör vi!


Little Miss Feed It?

Som jag sa häromdagen är det inte mycket som funkar som vanligt sedan minichefen blev en del av familjen. Plötsligt ser jag mig sittandes i soffan större delen av dagen med en liten igel vid bröstet oförmögen att göra något annat än att titta in i de där tokblå ögonen som ömsom för tankarna till E.T. och ömsom ger mig en skeptisk blick i stil med "-vem f*n är du?" Men det gör inte så mycket, förutom att bloggen blir llite idande förstås.
 
Just som jag skrivit ovanstående var det dags igen och nu kör jag pekfingervalsen med högerhanden medan vänster mattant jobbar kvällsskift. Och inte hann jag publicera det jag hade tänkt att göra heller, vi pratar förlossningsberättlse, mitt hysteriska förlossningsbrev och vinnaren i leveransdatumsgissningen som ligger i pipelinen. Men det är ju en dag imorgon också och det sista som lämnar människan är ju hoppet. Right? En mer frekvent uppdatering sker nowadays på Instagram så följ mig gärna där (eller via webstagram om ni så vill). Och som sagt, imorgon är det dags att uppdatera bloggen på riktigt tycker jag men nu är det bäst att jag tuktar den här lilla huliganen. Så liten och redan så mycket attityd...
 
Foto: @littlemissfixit via Instagram
 
 
 

Det här med att välja namn

Här sitter jag med en stor bit småländsk kladdkaka, helt ärligt tillförskansad genom att dra jag-är-så-postpreggo-och-fjättrad-vid-vårt-matmonster-att-jag-inte-kan-gå-och-handla-men-MÅSTE-ha-kladdkaka-kortet. När jag förde fram mitt önskemål försökte mannen dra sitt vi-äter-bara-nyttigt-och-tränar-inför-vasaloppet-kort men jag spände ögonen i honom och artikulerade att så länge jag främst fungerar som två mattanter till vår lilla mat-och-sovklocka till dottter tänker jag I N T E enbart äta fibberikt och dricka vatten om man säger så. Så nu står vispgrädden vit och fluffig i kylen...
 
Annars händer det inte mycket i bebisbubblan, vi försöker att enas om vad den biologiska mångfalden ska heta och jag säger som rumskompisen i Pretty Woman: God, the pressure of a name! (men det är vi nog överens om, hon kommer inte heta Cindy-f*****g-rella). Men nu är det nära, tre val är gjorda och vi ska bara enas om tilltalsnamnet. Det lutar mot något på E.
 
Jag har både S och Z-muggen från Arne Jacobsen/Designletters och skulle gärna servera framtidens smakportioner på hans fina ABC-tallrik från Modera Museets webbshop. Tipstack till Maria!
 
Foto: produktbild från Designletters & Moderna Museets webbshop
 
 

Mammabloggaren is in da house

Jissus! Herre min hatt vilka gratulationer ni skänkt oss här på bloggen, tusen tack!! Ja nu är vi äntligen hemma med världens åttonde underverk. Den vilda bebin, lilla fröken no name, Lejonungen, Sömntutan, E.T., Dirigenten, Fågelungen och Marsipanrosen för att nämna några av smeknamnet. Men vad hon ska HETA, det vet vi inte. Kanske efter helgen.
 
Än en gång på Blogg.se's förstasida men nu är det tydligen cementerat - jag har blivit en mammabloggare. Inlägget klassas "familj & barn" för första gången i bloggens mer än sexåriga inredningshistoria. Inte så konstigt kanske nu när Little Miss Fix It har gått och blivit morsa. Välkomna alla nya läsare! Jag hoppas att det bara betyder att det blir en uppskattad bredd på bloggen för även om jag befinner mig i en bebisbubbla nu så är, och kommer alltid kärnan att vara, inredning, design och DIY - utifrån mitt personliga perspektiv förstås. Och mer personligt än så här blir det inte just nu. 50% personliga gener - vår lilla marsipanros! I en galet underbar presentmössa (utifrån ett nackspärrsperspektiv kommer hon inte att få ha den ute i regnet...) Tack snälla Frich!
 
Har du också fått en liten marsipanros i din närhet? Snart kommer ett inlägg med presenttips passande en ny liten människa. Stay tuned.
 
Foto: @littlemissfixit via Instagram
 
 

När vattnet gick

Jag tänkte låta er hållas och gissa storkdatum t o m igår i och med att det var första datum som någon gissat på och så... och det var nog en rätt bra tanke för alla gissningar framöver blir lite väl lätta för nu har vattnet gått. På riktigt. Och nu blir det bokstavsfest för det här kommer jag bara inte kunna minnas kortfattat...

Igår hade vi ännu en av våra "tolvveckorsdagar" (att vara lediga så länge tillsammans är he-elt galet. Galet härligt). Vi vaknade av oss själva (okej  04.00 är inte så semestrigt) vissa fortsatte sova men jag och Den vilda bebin kollade på film. Mina eftermiddagar med Magritte - så feel good, och kanske feel tired för till slut somnade också vi om i ett par timmar. Frukost och lite planer för dagen gjordes upp. Jag skulle hämta den färdiga spegeln och mannen skulle fixa med cykeln. Däremellan skulle vi åka till IKEA och köpa en kudde size mini, jag vet, vem åker till det enorma blå varuhuset i vecka 39, under semestertider för att köpa en lite babykudde som dessutom kanske inte ens används? Nåväl, jag har sytt påslakan och ville även få till ett örngott och behövde alltså ha en kudde, och som vanligt kom vi därifrån med en hel påse...

Sen åkte vi till stranden och vi badade, det var iskallt, men skönt efteråt på det där knäppa rättfärdigande sättet "-jo men stick in handen bland brännässlorna, det är skönt efteråt när man tar på Salubrin..." Eller nåt. Till slut var jag så hungrig (och nä alla anorektiker, vattenmelon är INTE mat) att vi cyklade hem och åt. Vi premiärhängde de nytvättade lakanen utomhus och jag lade mig på en filt i skuggan och sov som om det inte fanns en morgondag, minst i två timmar. Vid den här tidpunkten någonstans slängde jag ur mig en idé om att vi kanske skulle tälta borta en natt, fast nära hemma, ja typ bakom sjukhuset. Jesper tyckte inte det var det mysigaste stället att tälta på och vi bestämde att vi åtminstone skulle åka till ett himla mysigt ställe på södra Öland och äta picknickmiddag med havsutsikt. På en halvtimme hade vi marinerat kött, preparerat grillen, packat tältet, fallifall och på ditvägen kompletteringshandlade vi chips, choklad, tuggummi och mineralvatten (och de två sista var mannens svar på en frånvarande necessär tror jag). På väg över Ölandsbron säger jag "- Alltså, vi kanske ska börja med lite omvänd psykologi nu, inte fokusera så mycket på att hon ska komma ut utan istället fånga tillfällena och njuta av att det bara är vi två" vi skrattade och vände oss till bebisen och påpekade att ikväll var det egentid som gällde för mamma & pappa (jo men man blir på riktigt så larvig och pratar med magen ju större den blir).
 


När man har svängt av Ölandsbron och kört söderut en bra stund och krånglat sig in på en ko-stig och passerat så många Obehöriga äga ej tillträde-skyltar som man törs stannar man och går ner på den kalkstensskiffriga stranden. Då känner man sig som Wall-e och att de enda kvarlevande och ens vänner är vindkraftverken i fjärran, fast på ett fint sätt. Solen sänkte sig över Kalmarsund och vi åt gudomligt strandkantsgrillat kött till salladen och hemmagjord potatissallad på egen nypotatis och drack den bästa alkoholfria ölen och hade det helt enkelt oförskämt bra. När solen fräste till i horisonten efter ett par timmar och de lekande fågelsiluetterna på himlen ersattes av en, två och tre stjärnor då tände vi en vedbrasa i grillen och så låg vi där på varsitt liggunderlag i varsin sovsäck som två perfekta skedar i en kökslåda och tittade in i elden hur länge som helst.
 

Sen började jag känna mig nästintill sovtrött och undrade om man inte kunde jämna till marken lite för det sluttade liksom utför och jag tänkte no way José att det skulle gå att sova så en hel natt med utan att bli ramsned (som tur är är jag den romantiska av oss för jag håller med om att det var lite helgerån att bryta en sådan förtrollad stund, men vi hade legat där skitalänge okej) så då packade vi ur oss sovsäckarna och kasade runt på 4 m² skiffer en stund. Och då gick vattnet. Bara så där. -Jag tror att vattnet precis gick, sa jag och Jesper trodde att jag skojade.

Vi ringde förlossningen (som vi lärt oss på föräldragruppen) och de tyckte att vi skulle komma in så det var bara att packa ihop vildmarksutrustningen, lämna den perfekt tillplattade platån och åka tillbaka till civilisationen. Väl där kollade de att bebisen mådde bra (bra?! Som inte, vaddå medelpunkt?) och skickade hem oss med ett kasslernät till trosor och något cellstoffat, som får en vanlig binda att framstå som tandtråd i jämförelse, för att invänta värkarbetet. Helt uppspelta försökte vi sova lite på småtimmarna och nu går vi alltså här hemma och jag har vaknat av molvärk i ryggslutet så nu dröjer nog storkleveransen varken till den 13:e eller 18:e...
 

Tänk att omvänd psykologi fungerar redan i magen alltså.

Gissa leveransdatumet

Nu är vi hemma igen! Och har mest ägnat eftermiddagen åt att koka saft, därav citronerna. Utflykterna blir inte särskilt långa så här nära förlossningen varför det bara blev tre nätter på västkusten (tre mycket bra sådana, ska försöka få till en uppdatering). Eller nära och nära. Due date är satt till 13/8 och rent hypotetiskt kan det ju dröja en hel månad innnan storkleverans men sedan några månader tillbaka har jag faktiskt beställt ankomst till imorgon. Färdigbakad bebis och en kropp som fortfarande är rätt flyttbar (om än ackompanjerad av mycket stånkande så fort det handlar om att böja sig under nyckelbenshöjd) låter väl som en perfekt kombo?
 
Jesper tror inte att den Vilda bebin tänker kika ut förrän den 18:e. A R T O N D E. As if, säger jag. Nä, imorgon har jag ju sagt så här plitas det på förlossningsbrev för fullt och nu är det dags för Blockbuster-höjdaren Innan du föder igen. Och blåbärspaj med egenplockade blåbär. Fast kanske inte precis samtidigt idag heller. Och vid närmare eftertanke kanske vi måste trappa ner lite på övningarna och blir det leverans imorgon kommer de förmodligen peka ut mannen som wife beater. För att träna på att andas genom smärta är ju svårt utan smärta och jag gör inget halvdant ska ni veta så Jesper sitter med ett tidtagarur i högsta hugg och nyper mig rejält i låret medan jag profylaxflåsar för kung och fosterland. Ibland fokuserar han mer på tidtagningen än på nypandet och då väser jag mesvärk mellan tänderna så att han fattar att han kan ta i lite till. Vi kan ju alltid hoppas att forlossningspersonalen redan sett det mesta och tycker att blånypta lår är helt normalt. Eller nåt.
 
Såå, nu har ni senaste status på nesting-fronten, alla sorters förberedelser räknas väl dit. Dagens fråga alltså, vilket blir datumet för storkleverans? Någon som vågar ge sig på en kvalificerad gissning? Den som gissar rätt vinner ett pris, ja så säger vi! Jag ska fundera ut ett passande pris så shoot. När kommer storken egentligen?
 
Foto: Sara Zetterström, Little Miss Fix It

Lite väldoftande väldoft

Om gårdagen bjöd på elvatimmarssömn så blev det väl hälften av den varan idag. Att gå i väntans tider alltså och måtte den Vilda bebin inte komma idag, jag känner mig som ett vrak. Med en cirkusbebis i magen som använder kissblåsan som trampolin blir det många turer till badrummet och idag slog det mig att jag har värsta tvåltipset till preggos och andra.
 
Med en näsa som en blodhund är det lite krångligt för mig att botanisera bland dofter. Likväl som jag kan dö lite för att få sniffa mer av ett rakbalsam så får jag huvudvärk och andnöd av väldigt mycket annat. Inredningsvärldens doftljus göra sig icke besvär för det kan ju gå lite hur som helst och hittills har jag inte varit sugen på att chansa och lägga hundratals kronor på något som vid första sniffen funkar fint men efter någon vecka måste kastas. Synd, för jag gillar dofter, jag är bara lite petigare än de flesta. En doft, eller en tvål snarare, som kommit för att stanna i detta hus är danska Urtekrams ekologiska björktvål. Återfuktande och blid med en ren doft av björk och blåklint funkar den alla dagar (och nätter) i veckan. Jag hittade den på ICA Maxi och snart är det dags för påfyllning.
 
Foto: Sara Zetterström, Little Miss Fix It

Det här med genus

Innan jag blev gravid trodde jag mig vara en anti-genustänkare när det kommer till barn och kläder. Vilken lögn. När vi fick veta att vi väntar en tjej så tänkte jag Vad bra, då kan jag i alla fall undanbe mig rosa tuttenutt-saker (eller egentligen var det första jag tänkte Hjälp, en tonårstjej! men efter det enorma tidshoppet så landande funderingarna kring att det kanske går att styra det där med kläder och färger.) Alltså, vi omges inte av supermånga bebisar/barn och när det väl kommit en ny storkleverans i den närmaste kretsen så brukar presenterna vara något från det randiga 70-talsföretaget som inte har överdrivet mycket rosa/ljusblått så egentligen hade jag ingen riktig koll på hur det ser ut i butikerna. Men nu har jag ju ett alldeles personligt skäl att botanisera bland lilleputt-kollektionerna och shit pommfritt vad det är uppdelat.

BabyProffsen här i Småstaden t  ex. hänger kläderna prydligt separerade i en rosa/röd/vit-vägg (till höger) och en grön/blå/grå (till vänster, tack för att de i a f inte gjorde det rent politiskt!) och jag tror inte att det enbart handlar om en ovanligt nitiskt färgkoordinerad Visual Merchandiser. Både jag och mannen föll pladask för de fina molnpyjamasarna och sprang där mellan höger- och vänstersidan i butiken, rött eller blått? Alltså jag vill inte att vår tjej ska bli en bubbelgumsrosa Hello Kitty-bebis men betyder det att jag måste klä henne i blått och konstant säga Det är en flicka så att hon inte ska bli själsligt förvirrad när tanterna nyper henne i kinderna och säger vilken fin liten gosse? Och vilken färg har hen? Som sagt, det är inte lätt det här med paranting, och jovisst valde vi en röd liten kroppsstrumpa till den Vilda flickbebin. Som förmodligen kommer bli den sötaste lilla Hello Kitty-bebin i världen.

Och ni förresten, tack för att ni läser och kommenterar och skickar fina mejl och svarar på mina kryptiska meddelanden jag ibland slänger iväg med vetgiriga frågor till utvalda läsare. Utan er vore bloggen ingenting. I alla fall ingentinting roligt.


Foto: Sara Zetterström, Little Miss Fix It

Det kliar i pysselfingrarna

Hittills har vi nästan inte skaffat någonting till bebin (klänningen undantagen). Jag antar att det har att göra med en blandning av jinx-rädsla och att vi inte riktigt insett att det bara är två månader kvar. Vilket egentligen betyder att den fr o m nu kan komma när som helst, den är ju liksom färdigbakad och kommer nu bara och ligga och tjocka på sig (oh lord).

Så idag fick vi ett infall och åkte till IKEA och kollade babyutbudet, faktiskt det område jag troligtvis har minst koll på i sortimentet. Både jag och Jesper var lite fnissiga och liksom pirriga. Det är så stort det här, att bygga ut familjen! Eftersom vi redan har en bänkyta i badrummet som rymmer en bebisrumpa perfekt blev det en uppblåsbar skötbädd, lite tvättlappar och galgar. Den första ska få ett gladprickigt överdrag som jag ska sy av senste inköpet från Stoff & Stil och galgarna... hmm, ja de ska jag göra något fint av för nu kliar det i pysselfingrarna.


Tapeter till mammas flicka

Igår misströstade jag lite över att jag aldrig känt bebisen hicka, något jag både hört och läst är vanligt så här långt i graviditeten. Som på beställning kände jag de små rytmiska vibrationerna genast jag slängt mig i soffan (hobbitfötter=soffläge så fort tillfälle ges) efter hemkomst. Jag dog nästan söthetsdöden där och då! Själv har jag ganska ofta hypernervakustiska diafragmakontravibrationer som det heter på fi(ko)nspråk (no wonder man kallar det hicka!). Alldeles nyss var det dags igen, magen hickade på. Jo jo, mammas flicka.

Ligger åter igen i soffan, denna gång och multitaskar genom att titta på reprisen av Äntligen hemma samtidigt som jag dammsuger Blocket efter roliga fynd. Det sista går sådär, takpannor och marktegel är väl inte precis definitionen av roligt. Idag stod f ö besök hos barnmorskan på agendan och det är inte klokt vad normalt och jättebra allt är. Proteinhalt, sockerhalt, järnvärde, blodgrupp, tillväxtkurva, min vikt, bebis hjärtljud och ja undrar om inte min nya klippning också hamnar under samma kategori... Nåväl. I väntrummet bläddrade jag i nåt föräldramagasin och snubblade över den här lilla ljuvliga tapeten Owls från Mini Empire. Finns för 347kr/m² från Photowall och jag funderar på om den inte skulle kunna bli mycket fin i det hörn av vårt sovrum som kommer bli den vilda bebins. Grafisk och söt men samtidigt tillräckligt diskret för att inte kännas för barnslig och ta över rummet.



Foto: eget kollage av pressbilder från Mini Empire

By the book

Nu påbörjar vi snart vecka 31 den Vilda bebin och jag. Helt ofattbart att vi kommer ha en ny liten chef i stan om mindre än ett sommarlov. Som jag älskar att vara preggo! Visst, de först 15 veckorna med vintermörker och illamående var inte vidare glamourösa, foglossningen som fick mig att känna mig som en marionettdocka med benen lätt separerade från kroppen (bildligt talat) för en månad sen var inte heller så härlig, men på det stora hela är det här med att vara bebisfabrik helt min kopp te.

Dessutom är jag visst något slags praktexempel för precis alla åkommor jag haft har infallit just när de "ska". Illamående slutar oftast i v.14-15 - check, svullna hobbitfötter i början av tredje trimestern - check, svettningar -check. Och kommer ni ihåg den där djävulusiska huvudvärken jag skrev om på min födelsedag? Gissa vad rubriken var då i graviditet-appen? Lindra graviditetshuvudvärk. Imorse vid frukosten blev jag nästan nipprig av att det började klia något fruktansvärt under fötterna. I samma veva laddade Jesper ner Pampers-appen Hello Baby på IPaden och vad läser vi där: jo om sjumånadersklådan i vecka 30. By the book, I say.


Med hem i resväskan från Chicago hade mannen med sig många fina saker. En överraskning var ett par svarta Converse. Åhh vad jag tycker om såna överraskningar!

3D-ultraljud

Jesper och jag firade ju syttende mai på en ultraljudsklinik i Malmö. Det var ett fint ställe med bebiskonst a la Isa och eftersom de var lite försenade så vi hade gott om tid att bläddra i föräldralektyr och dricka espresso (svårt att gissa vem som gjorde vad?) men till slut blev det vår tur. Och där var hon, den vilda bebin. Något vi fick erfara direkt var att trots cirkuskonsterna hon gärna bjuder på till vardags verkar rampljuset inte riktigt vara hennes grej. För där låg hon med händer, fötter och navelsträng framför ansiktet och all aktivitet stannade av så fort det blev publik.

Barnmorskan försökte på alla sätt att lura henne men knipslugt höll hon sig inkognito både länge och väl. Först efter att jag hoppat av britsen och dansat loss lite så kunde vi skymta hennes ansikte. 3D/4D ultraljud is the shit! Ja för vi fick minsann med oss några små videosnuttar också. Där låg den lilla juvelen och kliade sig i huvudet, med anstiftan till pappas bekymmersrynka i pannan och med rejäla tantnyparkinder och trulig mun. Svalde lite fostervatten och plutade lite till. Och jo, jo pannkakorna och stripsen har gjort sitt, det är ett rejält flickebarn. 4% över medel och med tre månader till förlossningen tycker jag helt plötsligt att grönsakslunch känns som ett smaskigt alternativ. De där kinderna borgar ju för något stadigt och jag vet faktiskt inte om jag är redo att föda fram en småländsk kulstöterska, hur söt hon än är. Nä det lockar inte. Inte det minsta. Hörde jag sallad.




Att ha svalt en fotboll

Idag har jag kört omkring på möbler i en stor cool van, broderat matta, sytt sittpuff och ätit katalogfirartårta på jobbet. Ibland min arbetssituation helt enkelt förskräcklig...

Alltså, jag har nästan tre månader kvar till leveransdatum och så här ser vilda bebins enrummare ut. Man kan ju undra om det stod fotboll på middagsmenyn? Okej att det blev en rejäl bit tårta men på riktigt, hur stor kan man bli egentligen, finns det några läsare med erfarenhet? Ja och nu hoppas jag verkligen att min målgrupp inte är 14-åriga pojkar för då kommer jag bli orolig på riktigt (hej Lust och fägring stor), för det känns inte som att 14-åriga pojkar ska ha så mycket rutin av kvinnor i sjunde månaden.

Bilden avslöjar dessutom dagens preggo-nyhet, något jag trodde mig vara befriad ifrån - raggar-randen is in the house! Snyggt värre. Nu ska jag titta på de ljuvliga 3D-bilderna. Igen.


Sveriges hopp

Usch, idag vaknade jag på fel sida, eller jag tror faktiskt att jag t o m gick och lade mig på fel sida. Inte blev det bättre av att gårdagens kalas gjorde sig väldigt påminnt på diskbänken... Men nu börjar det ordna till sig, disken är diskad och tvättmaskinen snurrar och med den en hel hög små kläder anno 1978. Så ofattbart små, jämför med klädnyporna så ser ni. Mamma har sparat från när jag och mina systrar var små och jag fick med mig min påse hem när vi sågs i Valborg. Ibland är det väldigt roligt att tillhöra ett samlarsläkte.



På lördag är det 34 år sedan jag såg dagens ljus och det är ju väldigt tydligt att mina föräldrar hade stor tilltro till mig som nyfödd. Jag vet inte om det var inredare eller stadsminister de hade i åtanke när de klädde mig i den där tröjan, vad tror ni? Imorgon går jag in i v 28 av graviditeten och här pustas det och ojas det ganska mycket. Särskilt efter ett trapprejs till tredje våningen, för det börjar bli så fysiskt påtagligt att det växer ett mirakel i min mage som börjar bli ganska stor. Vår efterlängtade vilda bebis. Sveriges hopp.


Foto: Sara Zetterström, Little Miss Fix It

Pippilotta Viktoalia Rullgardina?

Ända sedan det förra ultraljudet i mars går Den vilda bebin under genuset hon. Genusfrågan verkar ju vara en het potatis och kanske får vi en dag äta upp att vi kallade bebisen i magen hon redan innan h*n var född? Jesper sa från början att han ville veta vad det var för sort inne i magen, lika bestämt som han sa: Jag vet att det är en liten tjej. Hur nyfiken jag än är så ville jag inte veta. Tanken på att få den överraskningen efter förlossningen kändes liksom som en bonuspresent förutom bebismiraklet själv, och ingen av oss har haft den ringaste önskan om att få den ena eller den andra sorten. Men så tillbringade vi den där mörka marskvällen hos barnmorskan mummel-Rolf och när vi förundrat och utan att blinka en enda gång hade tittat på vilda bebins simuppvisningen i 20 min utan att Jesper gjort minsta ansats till att fråga om han kunde se om det var en flicka eller pojke tog, som oftast, min nyfikenhet över och jag ställde frågan (kanske kunde han skriva det på en lapp som vi kunde läsa vid väl valt tillfälle, om han nu kunde skönja en snopp eller snippa i det svarta grumlet på skärmen?)
-Vill ni veta det?
-Jaa sa Jesper ivrigt och jag insåg att jag lika gärna kunde få besked där och då istället för från en lapp i hissen på väg därifrån. Rolf bökade runt med ultraljudsmojängen en stund och mumlade (ja vad annars) -Ja… jag skulle säga att det är en flicka. … Men det kan även vara en pojke. Så med en helgardering har den vilda bebin förvandlats till vår blivande dotter (Jesper hade rätt) som kan vara en son.

Eftersom vi försökt bli gravida så länge har vi även diskuterat namn betydligt längre än sedan könsbeskedet i mars och som med det mesta tycker vi väldigt olika jag och min man. Men om vi någon gång fick en pojkbebis (den formuleringen byttes ju efter något år till om vi får en bebis någon himla gång) så ska den heta Leo, det var vi överens om. Ända tills Jespers tvillingbror fick en liten Leo-leverans i fjol. Just nu går namndiskussionen varm på kvällspromenaderna. Jag har alltid haft en faiblesse för lite (ja, lagom, inte hysteriskt) udda namn medan Jesper är mer konservativ varför jag förväntat mig att argumentera emot Emma, Elin eller något annat top10-namn. Så döm om min förvåning när vi nu står med en relativt kort lista av potentiella tilltal av vår förstfödda: Eden, Edith, Boo, Chali, Nike, Dea eller Stella. Eller Pippi. För kommer det ut en liten rödhårig sak så finns det nog bara ett alternativ.

Jo, för något annat som är extremt spännande är just vad vår genetiska bonanza kommer att utmynna i? Jesper är blond och grönögd och var en riktig lintott som barn och jag var skallig och blåögd till 18 månaders ålder men har sedan dess varit oförtrutet orange/rödbrun från rötterna och inte särskilt blåögd förutom till iris. Jesper är helt på det klara med att få ännu en rödluva att tampas med. När jag häromdagen förkunnande att en kollega berättat att hennes bekanta, han blond och hon rödhårig minsann fått en lintott så frågade han hur rödhårig hon var då? Det förtäljde inte historien. Men du är rödhårig ända in i själen sa han, så vi kan nog förbereda oss på att få en rödhårig liten chef.

Hittills har vi inte handlat några bebisprylar till chefen, förutom en sak som jag bara inte kunde stå emot när jag var i Stockholm senast och besökte Stadsmissionens designavdelning Remake. Där hängde ljuvliga små klänningar av omsydda handdukar på rad och när ett särskilt monogram dök upp fanns det liksom inget utrymme för tvekan. Och blir det en son så får han helt enkelt bära klänning. Det har ju funkat för andra.


Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Nyare inlägg