För er som kollar in utifrån känns säkert ett halvår helt rimligt för att inte säga i minsta laget sedan man la en köttbit på grillen och satt länge ute i trädgården med ett aldrig sinande glas rosé medan solen sänkte sig och när kvällskylan krupit närmare svept in sig i en pläd och sett till att täcka de bara anklarna från myggattentat. Eller. Lustgasdimmigt ifrågasatt mannens pressumtiva semesterplaner (ja, eventuellt kan det ha rutits något förfärligt i detta töcken - tydligen ska orden "-kom hit! Tror du det är nå´n jävla semester eller?!" yttrats, men det kan också vara förtal för jag minns faktiskt inte just episoden i fråga) under pågående förlossning i sal 2 på lasarettet.

 

Ett halvår alltså sedan hon höll på att ramla ut i trosorna den 7 augusti 2012. Well, ramla och ramla. Ramla är kanske inte det mest välbeskrivande scenarito efter 28 timmars värkarbete men det var liksom rena rama ketchup-effekten den där födseln av vår Marispanros. Först hände inget, och sen inget... och sen fortfarande inget och sen efter lite mojsande och tittande i flaskan (ja själva flaskan var ju något helt annat i just det här händelseförloppet om ni fattar) och till slut med ett gåbord som fungerade som en stor fet dunk där bak så kom liksom allt på en gång. Onge, livslånga band, kärlek, oro, påsar under ögonen, Pampersklubben och oförbehållen kärlek. 

 

Jaha, jag skrev kanske det två gånger, kärlek. Varje dag detta halvår, hur trött jag än varit. Hur frustrerande det än är att mamma-rollen helt skoningslöst liksom trampar på Sara-rollen och littlemissfixit-rollen. Och fru-rollen (shit, höll på att glömma den, je-ez). Obevekligt kliver hon fram den där mamman och bara bestämmer att här ska ammas, här ska gullas, här ska tröstas, här ska livslång trygghet skapas, här ska lekas Houdini i Försäkringskasse-reglementet, här ska puréas, här ska sjungas, här ska babysimmas, här ska det gå inflation i ordet metod, här ska vyssjas, här ska älskas och så sakteliga ska här vävas samman en god person. Minsann. Ja hur svårt det än är att ta sig fram i denna vingliga balansakt så har jag verkligen älskat varje sekund. Nästan.

 

Men att älska varenda kvadratmillimeter av denna ljuvliga lilla varelse, det är hur lätt som helst kan jag säga!

 

Ni som följder mig på Instagram (littlemissfixit) har säkert förstått att Mysmusen är en del av vår familj nu. När Marsipanrosen närmade sig två månader var hon så snuttig att jag blev helt ramsned och vi letade efter något som kunde avlasta den här human size-nappen lite. Så fann vi Mysmusen. Så gullig och söt, med snuttvänliga små tassar och en kropp som är perfekt att dra för ögonen när dagsljuset tränger sig på under middagsluren. Men. Vi gjorde värsta rookie-misstaget och köpte bara en (ja iofs fanns det bara en men vi borde liksom gjort en gallup i tillgänglighet) varför vi fasar inför dagen då vi inte hittar honom. För nu har Mysmusen fått en sån central roll att en liten Marsipanarm reflexmässigt slängs ut när hon lyfts upp ur sängen och med dinglar det där tygstycket som man numera kan koka soppa på. Överallt. Så det känns bara som en tidsfråga det där försvinnandet. Och nattning går multisnabbt i samarbete med Mr Mus.

 

Eftersom jag har de allra bästa bloggläsarna och många av er hänger både på nätet och i lämpliga butiker och kanske rent av har små möss hemma (som inte uppskattas av er telning, vi har sådana också) så tänkte jag be er om hjälp. Att hitta Mysmusens body double!

 

Det jag vet är att den på fackspråk heter Croshetta Mouse Soother reg. no. 25Z8437 (på en annan lapp står det J1042) och har slutat tillverkas till förmån för nya yngre förmågor (aldrig kan man känna sig säker!) av brittiska Jelly Kitten (Jellycat Ltd). Det finns en liknande mus men det är alltså just denna snuttevariant som är da shit här hemma. Så har du en oönskad hemma eller springer du på en i en affär, snälla lägg vantarna på den så fixar vi det med betalning och frakt och hela konkarongen. Det handlar om en fjärde familjemedlem liksom. Tack på förhand och happy Friday!

 

-Du, har vi några planer för helgen?
Jag: -Ja, vi ska ju till Kalle & Lisa på middag på lördag och på söndag är det korvgrillning med föräldragruppen och dessutom vore det bra om vi tömde bilen eftersom den ska på service på tisdag.
...
5 min senare
Mannen: -Du-u... Hade vi några planer för helgen?

Marsipanrosen:

22.05 snutta, ev amma lite, på höger mattant
22.10 åla runt i sängen, gräva in tårna i mammans lår alt. postgraviditetsdegen på magen
22.15 snutta, definitivt bara snutta lite på vänster mattant
22.20 smacka belåtet m tungan, göra sig 1,60 på bredden så att ingen annan riktigt får plats i sängen, vrida på huvudet och prins-John:a höger mattant (i tecknade Robin Hood, ni vet, när han luftsnuttar efter tummen)
...
02.35 ilsket uttrycka missnöje över att mamman parerade ett ryggskott genom att vrida sig 27grader till ryggläge
02.40 snutta, definitivt bara snutta lite på vänster mattant...
...
05.05 bli buren till sin säng
05.10 snutta, definitivt bara snutta lite på höger mattant, efter att övertydligt uttryckt undernäringen som genast infann sig i den egna sängenMamm

Mamman:

(???) tankarna ömsom Phoebe-joggar och ömsom krigar som myrorna mellan sändningarna på åttiotalets SVT (samtidigt som bebisen hindras från att städa under badkaret med tungan och veckans storhandlingsnota skrivs)
5 min senare...

Vi vaknade upp till ett vinterlandskap värt namnet och vips blev det januari igen, lite ljusare och lite härligare. Idag fyller min fina storasyster år - Stor grattiskram till dig Mallerutten! Trist att bo så långt ifrån varann att en eftermiddagsfika inte går att genomföra på blott en eftermiddag om man säger så. Nä istället fiser vi runt här hemma i långkallingar och väntar på att plogbilen ska bana väg så att vi med säkerhet kan ta oss till Marispanrosens BBF på lunch. Och tjoar runt i hoppgungan, spankulerar omkring lite lagom uttråkade sådär...

 

Swing it magistern, Happy Friday undsoweiter!

 

 

 

Igår blev hon fem månader, hon den lilla diktatorn jag bor med ni vet. I fem månader har hon alltså hållit sitt land (läs: föräldrar) i ett järngrepp och tvingat folket (läs: föräldrarna) lyda minsta vink. Annars har det blivit ett djefla liv. Som när maten inte serveras precis så som hon vill ha den. Omgående, genast, påengång. Och definitivt kroppsvarm, utan undantag. Eller när det blir natt och undersåtarna (läs:föräldrarna) fösöker tillskansa sig en gnutta kraftgivande sömn (hur understår de sig?) när hon vill underhållas. Var är narrarna!? Skanderar hon. Underhåll mig!! Och om inte underhållningen är till belåtenhet så kastas huvudet bakåt och krokodiltårarna är ett faktum. Där utöver jobbar hon med känslomässig utpressning. Hon svälter sitt folk på tillgivelse så vid minsta antydan till leende bugar de av ren tacksamhet och tittar på varandra och hoppet glimmar till i deras ögon...

 

 

Men det här med att äta med sked det hanterar hon inte riktigt än, så mycket terrorist hon är.

Just nu är Marsipanrosen inne i en fas. Tror jag. Hon sover mycket, somnar i sin säng, sover länge på mornarna (om man inte pussar henne för mycket), blåser bubblor och gör en massa ljud, ja hon har blivit en stor tjej helt enkelt. Och det är väl något hon kommer bli många gånger om. En stor tjej. Nu ligger hon i sin säng och talar om att hon inte tänker somna utan protester minsann. För världens orättvisor, för folket i Gaza, för alla SAS-anställda... och för att det inte finns nappar som är precis som mattanterna. Fast utan mat.

 

Jag har precis slukat mellis bestående av en god macka med perfekt mogen avokado och extrarökt skinka på. Det känns lyxigt, att till och med äta mellis innan lunchen. För tidigare har det liksom varit lite sådär att lunch inte har varit en spikad punkt på agendan. Alltid. Efter lunchen ska vi åka till Öppna Förskolan och hänga med Marispanrosens BBF.

 

Men som sagt nu sover hon igen. Klagomuren har knoppat in och jag hinner för första gången sedan hon kom ut både att tvätta håret och skriva om min stora tjej och sånt som ändrar sig. Nästa månad är det en ny agenda, var så säker.

 

Nja, på riktigt å på riktigt. I bloggmun heter hon Marsipanrosen, det hela började faktiskt med en mössa, och i magen så kallades hon Vilda bebin. För jag tänker mig liksom att det är bättre med ett alias i en värld där google-träffarna kan vara bra eller anus i livets hårda skola, jobb untsowajter.

 

Sen om hennes riktiga namn är så himla mycket bättre (vanligare) det kan man ju fråga sig men vi (som i hennes päron) tycker att hon är en klockren Boo Edith Chali. Även fast ett samtal med okända oftast ser ut så här;

 

 

 

 

 

Vi uttalar det bo, men man får säga beu eller [bu:] också om man vill. Såklart.

 

Det skulle ju faktiskt kunna vara värre. Eller vad sägs om: Leet-Haxor. Eller Paprika. Varför inte Troll? Det roligaste är ändå frågan på 118100 om namnet Bo.

 

Men som sagt. Dän billiaste lyxen en kan ge sin onge ä ätt fräent nåmn. Som Metallica. Eller Marsipanrosen.

 

Hej hopp och god morgon! Idag är mannen hemma och vi har tagit sovmorgon och legat kvar länge i sängen. När jag vaknade låg jag längst ut på kanten, med en liten kamin luftsnuttandes mellan skulderbladen. Två vuxna människor och en miniversion i en dubbelsäng på enoåtti, gissa hur fördelningen såg ut? Typ: pappan 39%, Marsipanrosen 50% och jag då. Ynka 11%, inte konstigt att man är ramsned emellanåt. (ha-ha-ha, "typ" åsså har jag räknat med ental... typiskt mig - millimeterkvinnan)

 

Appropå storlek så är det många som tycker att Marsipanrosen är stor men jag kan försäkra er om att hon är alldeles lagom. Visserligen känns hon tung som ett mellanstadiebarn efter fem timmar i BabyBjörnen och hon må vara stor i orden men är ganska liten på jorden. Det blev rätt tydligt igår när jag tog en mobilbild på oss i sovrumsspegeln innan vi gick ut på höstpromenad. Älskar när man behöver klä på sig bysiga islandströjor och tjocka sockar och håret får vara en slarvig fläta. Älskar!

 

Jo, det är inte klokt men idag blir hon 3 månader vår Marsipanros. Jag vet att jag malde på lite om det redan igår men jag måste nog helt enkelt fortsätta idag med. För det har hänt så mycket och vi har lärt oss en miljon grejer sen hon kom. Stora grejer.

 

 

På tre månader har vi lärt oss att denna lilla människa har envisa små alvöron som bara viker sig om man inte håller efter dem, att hon med stor sannolikhet kommer få ett sjujefla humör när hon blir äldre (vi har bara sett början), att BäjbiBjörnen rocks her world, att man måste smyga ut som från ett sämre valt one-night-stand när hon somnat i dubbelsängen mitt på dagen -annars vaknar hon direkt.

 

Hon gillar när pappa sjunger Vipp på rumpan-affär och flyger flygplan och skrattar högt när mamma (ja nu pratar jag om mig själv i tredje person, crazy) sjunger Så klart och gör rörelser till första strofen och kittlas i andra. Vagnen måste vara i rörelse annars är det übertråkigt så besök i affärer med välpolerade släta golv under promenaderna undanbedes vänligt men bestämt. Magknipsdroppar slickas glatt i sig medan D-droppar alltid följs av en grimas och en blick som säger va fan försöker du ta livet av mig? (hallå, de smakar ju INGENTING det är ju bara 5 oljiga droppar!) och nappar tycker hon är ett satans otyg som man kan trycka in i truten på någon annan och om vi inte fattat det och envisas med att välja hennes mun så simulerar hon lite kväljningar så att point is really taken.

 

 

Däremot kräks hon nästan aldrig. På höger arm sitter ett litet födelsemärke och det knäpper i hennes knän (vilket skrämde livet ur de nybakade föräldrarna de första veckorna). Bilturer är ganska kul, åtminstone när det rör på sig och det här med fjärr-tröstning med röst eller klappar fattar hon verkligen inte grejen med. Ro hit en tutte och krama mig! är mer hennes melodi... Ja tänk vad mycket vi lärt oss dessa tre månader. Om föräldraskap. Om bebisar och om sömn. Eller snarare brist på den. Om relationer och nya umgängeskretsar. Om vikten av att krama även den där mannen som hjälpte till att skapa den fantastiska varelse som jag vill krama mest hela tiden. Och om tid - att den kan byta namn, tiden. Fritid blir egentid och krymper betänkligt och att avnjuta en hel måltid sittandes på en och samma stol he-ela tiden kan bli sånt som hamnar högst upp på en önskelista...

Ja, såna saker.

 

Jag passade på att köpa badbrallor (tyvärr stänger favoritbutiken med roliga barnkläder i stan denna vecka) inför baby-simmet som börjar efter nyår, som en liten present till jubilaren. Jag menar, gröna äppeltrosor det kan ju liksom inte bli finare! Grattis älskade Marsipanrosen, vi är redo för de kommande tre månaderna. Tror jag.

 

och sol i sinne! Ni som följer mig på instagram har kanske redan sett vilken fantastisk liten solstråle Marsipanrosen vaknar som. Oftast. Ibland krävs det en sovsnuttning till för att hon ska vakna på rätt sida men hittills tror jag inte att det gått ett enda uppvaknande utan härligt morgonhumör. Detta kvitter som gör att jag genast måste face-tajma mannen som är på jobbet för länge sen och vi ligger där i sängen, Marsipanrosen och jag, och pratar in i kameran med rufsigt hår och huggormsandedräkt (inte Marsipanrosen, hon har inget hår som kan rufsas och hennes andedräkt luktar oförstört och vitt) och vara en familj fast alla inte är på samma fysiska plats, och vi skrattar åt att hon är så tjock och gosig att det ser ut som om händerna är ditskruvade...

 

Jag är glad när tekniken gör det möjligt  för andra hälften av genbanken att ta del av hela alltet. Hon är ju det finaste vi har och imorse för tretton veckor sen såg hon dagens ljus och äntrade världen med ett illvrål. Inte visste vi att hela livet skulle gunga till och att ingenting blev sig likt efter den dagen. Känslor som man inte kan beskriva, Som ett nystan i bröstet, omöjligt att vira upp - ett riktigt solskensgarn. Älskade onge.

 

 

 

Ja, för minnet som det heter på tjusiska. Idag vaknade vi upp till det gråaste av gråa väder och varken jag eller Marsipanrosen tänker sticka näsan utanför dörren innan det är absolut nödvändigt. Nä istället kurar vi i köket med tända ljus, lyssnar på Johnossi - hon kör ett monsterpass i gymmet och jag försöker samla alla marsipan-minnen i två böcker. En klassisk Mina första år för mindre smickrande bilder i samband med födseln, sjukhusarmband, längd- och viktkurva, första julen och sånt ni vet och en tjock historia för dagliga små iakttagelser likt Emils mamma (för alla hyss) som alltså kommer räcka ända till 6 augusti 2017.

 

 

Roligt att sida för sida kunna jämföra vad som händer år efter år men oj så krävande att plita ner dessa rader varje dag. Ibland har jag glömt och då får anteckningar i mobilen agera mellanhand men som sagt roligt och framför allt bra för att just minnas. Fast jag sitter redan på pottkanten, ett avsnitt heter Världen runt omkring med fakta som Vår stadsminister hette (nåväl den var ju rätt lätt) och På löpsedlarna handlade det om. ??. Det var ju inte direkt så att vi kilade ner till Pressbyrån med hoppsasteg efter 20 h på förlossningen, någon av oss. Ommansägerså. Så den raden är fortfarande tom.

 

 

Förmodligen var det något om OS och känner jag mig själv rätt så har jag snart mejlat kvällstidningarna och tagit reda på vad de hade för scoop för tre månader sen. Jo det är sant, snart blir hon tre månader vårt lilla mirakel. Var tog tiden vägen? Med den här takten kommer hon snart vara tolv och tycka att alla de här små anteckningarna är skitapinsamma. Men mamma, varför skrev du att jag bajsade ner hela mig den fjortonde oktober 2012, den sidan river jag ur! ...pinsamt jöh!

 

Pro Memoria. Jag säger bara det.

 

Idag kommer min älskade bästis Caroline och hälsar på så vi har ägnat morgonen åt att röja i bebismansland och det var inte bara lägenheten som fick sig en omgång utan även Marsipanrosen fick hoppa i badet. Vi har inte brytt oss om att köpa en särskild badbalja utan brukar låta henne bada med oss i badkaret men idag var det smidigare att stoppa henne i en egen balja så då tömde jag BOHOLMEN (från IKEAs kökssortiment) som vanligtvis huserar diverse hårprylar.

 

Maken till balja får man leta efter, perfekt i köket, hobbyrummet eller som här till små badvalar. Däremot hade jag inte räknat med volymen på vår lilla val så det blev en rejäl översvämning. Fast att mamman blev dyngsur var inget som brydde Marsipanrosen nämnvärt. Snarare tvärtom så såg hon riktigt nöjd ut. Nä nu nalkas det kramkalas med någon efterlängtad. Oh så efterlängtad! Happy Friday allihop.

 

 

 

Ni som följer mig på Instagram vet att vi körde hem från Gotland med rena rama taikonlasset och sedan dess har många frågat var den kommer ifrån egentligen, sängen? En av anledningarna till vår ö-tripp var just att sommarens blocket-dammsugning givit utdelning och vi hittade Marsipanrosens blivande säng på Sudret.

 

I flera månader bevakade jag Blocket för att hitta den perfekta gamla växa-sängen i järn, lite fransk sådär, och när den fanns i rätt storlek, färg och skick så slog vi till även om det innebar en färjetur och att vi fick surra fast den på biltaket. Nu står den på sina fina porslinshjul  i sovrummet och är precis sådär lagom patinerad och personlig. Och tro det eller ej men hon sover faktiskt i den också.

 

Innan jag ens hunnit tänka ordet BabyBjörnen i morse så hade mannen klivit på mjölktåget mot Kastrup och tjänsteresa. Det betyder att min andra natt på tu man hand med Marsipanrosen är i antågande.

 

 

Dagen har vi ägnat åt kompishäng med Leo, Boos BBF (BB Friend) och hans mamma. Leo är en stor kille, hela två dagar äldre än Boo och även fast de små telningarna inte har så stort utbyte av varann än (mer än att de sympatigråter lite emellanåt) så är det väldigt roligt att få lite kvalitativt mammahäng. Och är de inte gulliga så man dör lite?

 

Sedan de åkte har gosiga Marispanrosen som sitter och myssnackar i mammas knä förvandlats till Vargen. Vargen är den skrikande, missnöjda och BabyBjörnen-krävande lilla människa som får kvällen att kännas väldigt lång (och mattanterna att bli ännu längre). Var tvungen att via tekniken avkräva mannen alla anti-Vargenknep i universum. Han borde ju rimligtvis gjort en överlämning innan han åkte kan tyckas för jag chefar ju liksom över mattanterna medan han bossar över BabyBjörnen. Men ikväll var det alltså jag som skulle tämja Vargen i en marinblå vadderad tvångströja.

 

Solokvist som sagt.

 

PS. Om tårna blir spinkiga och orangutanglånga så är jag skyldig. Men den dära stortån, det är definitivt inte mina gener. Men det är ju det som är så fint med gener, man kan få långa OCH stora tår. DS

Ibland hade det varit bra med en night vision-kamera. En som kan ta hål på den intima bubblan av hemlighetsfullt mörker. Som när jag och Marsipanrosen har vårt rendezvous vid fyratiden. Då har hon sovit i 5-6 timmar och vaknar superhungrig.

 

Ni vet den där hungern som gör att man stoppar i dubbelt så många chokladkakor i kundvagnen, eller en chipspåse av storleken mätta ett helt fotbollslag när man går och handlar. Eller sådär hungrig att det bästa är att bara knipa ihop munnen det hårdaste man kan innan maten står på bordet för allt som sägs innan blodsockret kommit i schack är så dumt (och kanske rent av elakt) att man kan få ångra det i flera veckor efteråt - ni vet, så hungrig. Då pallar jag upp kuddarna ultrasnabbt och mattanterna står i givakt och hon äter. SOM hon äter. Riktiga rejäla slabank-portioner över hela tallriken från mattanterna och när hon ätit klart, ja det är då jag vill att ni ska se henne.

 

Den här lilla femkilosvarelsen (definitivt going for six), som slänger ut armen så att hon rullar över på rygg, och smackar belåtet med tungan i sin tandlösa mun som kantas av mjölkmustascher ner till öronen så att jag måste ta fram IKEA-trasan (10 stycken för 29kr) kanske med blå ögla (eller turkos det är svårt att skilja dem åt i mörkret, fasen jag borde äta mer morötter) och dutta på kinderna för annars sitter resterna som berg på morgonen. Och även om inget ljus förutom nattlampan på himlen som vagt silar in sitt sken genom den stängda persiennen finns i rummet kan mina ögon urskilja konturerna perfekt.

 

Där på kudden, precis som en liten juvel ligger hon, med fötterna lite korsade och knäna uppdragna mot magen som verkligen putar genom bodyn med massa djur på. Och först ligger hon bara där. Blundar, päser och ger ifrån sig ett ljud som är en blandning av ett frustande genom näsan och en belåten suck. Med handen lätt knuten på magen som en korpulent liten gubbe - en sån som definitivt har beiga byxor och skor som pekar uppåt i tårna. Sen sträcker hon på sig, och riktigt spänner kroppen genom kudden så att jag måste balansera med mina ben för att hon inte ska glida av, de korta små armarna som bara når strax ovan öronen blir som små avlånga bananer. Så skjuter hon fram hakan, spetsig och liten som en spelkula, och snörper ihop munnen så att överläppen rynkas och underläppen plutar lite och böjer bak huvudet så att halsen som man aldrig får se för den gömmer sig bakom välmående-hakan kommer fram. Och det bildas små korviga veck i nacken som jag vet doftar ljuvligt (en blandning av varmt, skört, hopp, socker och mjukhet) om jag bara nått att sticka in näsan i det fjuniga och andats.

 

Just då hade jag velat ha en kamera som är lika ljuskänslig som mina ögon som speglar detta lilla scenario av belåtenhet som aldrig upplevs lika närvarande och tydligt i dagsljus. Bara för att ta en bild, föreviga det och för alltid komma ihåg när hon var så liten att hon rymdes på en kudde.

 

Och för att visa er.

 

Efter en lång natt med varannan timmes-alarm (hon har ju knappast gjort någon gastric bypass vår Vilda bebis) sover hon nu sött men lite oroligt och jag har pallat upp ögonlocken med tändstickor och försöker redigera några bilder som ska pryda mannens kontor. Det är hans andra jobbvecka och jag är inte avundsjuk på att behöva gå från 24/7-umgänge i två månader till att bara få hänga ihop under kvällens vargtimme som är lite mindre solstrålig om man säger så... Tur att Facetime och helger finns.

 

Jag har sagt det förr och faktum kvarstår att familj och vänner skämmer bort vår lilla Marsipanros. Frida var inget undantag utan hade en sann paketfest med sig i bagaget. Tack än en gång! Det är ju onekligen ett plus att ha många vänner med samma intresse för alla presenter har varit så otroligt fina, så även denna gång eller vad sägs om filten från Klippan? Superhärlig bomullschenille med Friendly Monsters designade av Lotta Glave, en underbar leomönstrad napphållare (hur tantkitschig som helst, jag älskar't) och ännu ett par coola virkade Converse. Dessa har svärmor a la Trendenser gjort och får avlösa de rosa från Marte som Marsipanrosen precis vuxit ur. Nä, nu gnölas det från sovrummet så bäst att jag lägger på ett kol med de dära familjebilderna...

 

PS. jag veeet att inläggen ser ut som hejsan men eftersom blogg.se inte ser sig ansvariga och jag besitter ett tekniskt handikapp så låter rättelsen vänta på sig, men snart så... Promiiiise.

 

 

 

 

Man skulle kunna tro att rubriken syftar på frånvaron här på bloggen men även om det känns som en en hel evighet sedan jag uppdaterade så är det inte fullt så länge som två månder sen. Det har gått så långt att folk har ringt och frågat om det hände något allvarligt på det där bildlösa loppisbesöket...

 

Nä, möjligtvis att jag glömde bort att köpa en rullvagn som jag spanade på och rubriken syftar till att vår lilla skatt AKA Marispanrosen Boo blir två månder idag!

 

Att slänga iväg en bild på Instagram verkar vara den form av regelbundna microbloggning jag har utrymme för just nu tyvärr och bättre än mobilkameran blir det inte kvalitetsmässigt men så får det väl vara nu ett tag...

Idag ska jag ut på mammahäng för första gången. Bäst att öva för det här är näst sista veckan som mannen är hemma och sen blir det mera mammahäng I guess. Men först ska vi till BVC och väga in Marsipanrosen. Det var ett par veckor sedan sist och mina biceps (och mattanter) säger att hon passerat femkilosstrecket vid det här laget så nå'n flugviktare är hon minsann inte, lilla Tyson Jr.