Så här såg det ut när jag gick till tåget imorse och jag kunde inte låta bli att le med tanke på svadan som jag såg framför mig skulle komma att skava lite i Jespers öron ikväll.

 

 

För den oinvigde är det här en harang som följt oss och vuxit sedan slutet av november när det började lysa adventsstjärnor i vart och varannat fönster.  Strax där efter gjorde månen entré i hennes liv och många decemberkvällar spanades det ut genom fönstret innan läggdags. Tyvärr visar ju inte den där rackarns mångubben sig på himlen när det är molnigt. I julas blev hon kompis med granen, kanske det finaste en kan uppleva om man passerade 1-årsstrecket i augusti. För att inte tala om den tjusiga spiran som tronade där i toppen! Och toppen pekar ju mot himlen det vet ju alla.

 

Stjärna (i det fönstret, och i det, det och det...)

Månen (lyser på) himlen (på) natten. (Men inte idag för det är) molnigt.

(Där är) granen (och där uppe är gran)toppen (som pekar mot) himlen. (Och där sitter) spiran (japp, så är det).

 

Det är ingen överdrift att säga att vi deltar i den här konversationen ungefär 16 gånger om dagen. Cirkus. Att hon pratar mycket för sin ålder har vi ju liksom förstått (den hårda vägen så att säga) och jag vet ju att barn kan bli lite ... ehh.. traumatiserade och så om man pressar dem, men jag börjar ju liksom undra när man kan kräva att hon byter ämne egentligen...

 

-Mamma

 

-mamma

 

 

-mamamamama

 

-mama

 

-mmaammmmaa

 

 

-maa-maa

 

-mama-a

 

-mamma

 

 

-maaaaama

 

-MAA-MAA

 

-mmmmaaaaaammmmmaaaa!

 

-amma

 

-mmmma

 

-mam-mam

 

-ma-aam-aa

 

 

-Jaa! Vad är det?

 

 

-He-ej!

 

 

Innan hon kom sa jag halsband
innan hon kom kunde jag sova bort en förmiddag
innan hon kom var det du och jag
innan hon kom lagade jag sällan mat på veckorna
innan hon kom tittade jag på kläder i strl S
innan hon kom träffade jag släkten ganska sporadiskt
Innan hon kom läste jag sällan en bok mer än en gång
Innan hon kom kördes ett par maskiner tvätt i veckan
Innan hon kom hade jag aldrig hört min man sjunga
innan hon kom hade jag aldrig tänkt på att ögonbryn ser ut som en måne
innan hon kom var en stor lutad spegel mot en vägg en stor lutad spegel mot en vägg
innan hon kom var nytvättat min favoritdoft
innan hon kom var fötter inte en kroppsdel jag favoriserade
innan hon kom dansade jag till House
innan hon kom letade jag aldrig efter strumpor
innan hon kom satt jag alltid i framsätet på bilen
innan hon kom undrade jag hur mina barn skulle vara
innan hon kom trodde jag att arv och miljö var det mest karaktäriserande
innan hon kom ville jag jobba för att tjäna pengar
innan hon kom fanns ett tomrum i mitt hjärta
 
Nu säger jag ”bamband”, heter det inte det?
Nu längtar jag tills hon vaknar och stunden när vi myser i dubbelsängen
Nu är det vi tre ♥♥♥
Nu är näringsriktiga måltider fem gånger om dagen en självklarhet
Nu handlar jag bara storlek 86/92
Nu har vi en livlig anledning att ses så ofta som möjligt
Nu läser jag sällan en bok mindre än tre gånger i rad
Nu bär allt som är svart ett kletigt minne efter en kvart
Nu njuter jag av allt ifrån Vipp på rumpan affär till Hemma på vår gård
Nu försöker jag att se på världen genom inte bara ett barns ögon utan hennes ögon
Nu är det en dödsfälla. Liksom sladdar, kemikalier, vassa verktyg, suddigum, silkesvantar…
Nu är det den där mjuka, varma nacklukten jag vill ha på burk
Nu är det de sötaste små pussvänligaste sakerna som går i ett par skor
Nu dansar jag till allt av George Riedel
Nu finns det visst inget ställe litet nog att inte gömma en strumpa med ugglor på
Nu är det taxistyle i baksätet som gäller
Nu oroar jag mig över hur jag är som förälder
Nu vet jag att personlighet är något man föds med
Nu vill jag jobba för att kunna vara med mitt barn
Nu ryms knappt alla känslor i ett och samma mammabröst.

Flera gånger de senaste dagarna har jag fått frågan, förvisso från välmenande kollegor, hur det går egentligen att vara iväg och jobba, that is inte träffa Marsipanrosen, varje dag? Det stör mig. Som sagt, uttryckt i all välmening men jag ger mig tusan på att en manlig kollega i samma situation inte får frågan ställd gång på gång.

 

Det går bra. I alla fall för Rosen. Hon har det hur lattjo som helst med sin pappa. Vi pratar alla tre genom videosamtal flera gånger om dagen, sjunger sånger och fångar slängpussar. Älskade onge!

 

Jag älskar mitt jobb också och just nu i en period innebär det att jag är iväg dagar och nätter i sträck och det är liksom bara att bita ihop. Men bitvis håller jag på att gå sönder. Som ikväll när hon åter uppfodrande tjatade: Unga, unga! Och när jag frågade vad vi skulle sjunga fick det självklara låtvalet "Ääna" till svar. Och innan jag drar efter andan så förekommer Jesper mig och säger: -Kan du sjunga om stjärnan för mamma? Varpå ongen koncentrerat samlar sig, och till min stora förvåning öppnar munnen och i ett helt annat tonfall än när hon pratar, många oktaver högre, med ljus och klar röst i någon form av melodi sjunger: inka.. lilla... ääna... 

 

Då var det inte långt till tårarna banne mig. 

 

Inte 1 men heller inte 1½ utan precis mitt emellan är vi nu. En toddler av rang som just tultar runt och upprepar precis allt som sägs likt en papegoja. Som klättrar på stolar, på bord, upp i fönster...

 

En Minion. En Mini-Me.

 

Alltså, mitt hjärta sitter i halsgropen när hon tar sig upp på en stol som hon egentligen inte borde kunna ta sig upp på och som flyttats dit den inte borde stå och står där och svajjar för att nå något absolut inte ämnat för henne men jag vet ju att precis som mina föräldrar lät mig måste jag låta henne testa, utvecklas, växa. Att se stoltheten och triumfen lysa i de vackraste blå ögonen hindrar mig att förbjuda bara för att få sinnesro. Hjärtat bultar innerst inne hårt och stolt när hon slänger sig på marken och protesterar när hon inte får som hon vill och fastän det är skitjobbigt att vara konsekvent och säga nej tjugo-hundra gånger när hon häver sig upp och ställer sig på vardagsrumsbordet så bakom alla -Nej! applåderar jag denna envetenhet och vilja som kommer ta henne långt. Det spricker när förmågan inte räcker till och hon ramlar och slår sig och fastän gråten är kort och jag vet att livet inte kan vara bomullslindat så vill jag ibland bara skydda henne från allt vad svek, olycklig kärlek, vanmakt och otillräcklighet heter. Samma hjärta svämmar över många många gånger varje dag när hon sträcker ut en hand för att få stöd i min, när hon lutar huvudet mot mitt bröst, tar handväskan över armen så som hon sett mig göra eller ger mig en puss bara så där helt appropå. Att vara hennes mamma gör mig mer och mer tacksam för varje dag. Älskade barn.

 

Här kommer ett önskeinlägg, ni är en mindre armé som frågat men särskilt är detta till dig Kimberly!

 

Det var många tankar när vi skulle bestämma vad vår förstfödda skulle heta, ja herre Gustav det tog oss faktiskt rent av tre veckor att bestämma oss när Marispanrosen väl kommit ut. En tanke som inte figurerade över huvud taget i det sommarvarma augusti förra året var att hon skulle få en hel högtid som namne, självaste Halloween. Efter att precis avrundat årets mest skrämmande högtid (stora släktkalas med hög medleålder borträknat) så kan vi konstatera att den där lilla oron om ev. framtida besvikelse över frånvaron av pennor/muggar/mössor/kammar/tårtljus m m med det egna namnet på tas igen med råge i slutet av oktober. Jo för hon heter ju inte Marsipanrosen utan kort och gott Boo och det finns gott om både kläder, porslin och posters med just det namnet.

 

Antecknat i bakpärmen på en gammal kalender följt av datumet för inspirationen står det "Boo 090326" (jag hade läst det på en blogg, det var smeknamnet på någons pojkvän för övrigt). Jo, så länge och några år till har jag samlat på fina namn. Det råkade stå bland pojknamnen och när det i vecka 19 stod klart att det var en flicka som låg bakom karatesparkarna i magen och när Jesper tyckte att "Boo är väl coolare på en tjej" så kunde jag inte annat än att hålla med. Bebisen i Pampers-appen på paddan kallade vi således för "Boo Nike" den senare halvan av graviditeten och efter att ha fått bildbevis efter 3D-ultraljudet i maj så insåg vi att det verkade vara en rejäl tös, mer åt rysk kulstöterskehållet, där inne snarare än en vän "Juni" eller spenslig liten "Edith" alltså, andra namn som fanns på agendan.

 

Men så kom hon ut den småländska kulstöterskan och visst var hon precis så rund om kinderna som det hade anats men ärligt talat så kan det inte vara mycket kulstöterska över något som alldeles uppenbart inte väger mer än en tyngre kula själv. Så plötsligt var Edith en bubblare igen, och släkten sade sitt, "Edith, är ju så fint, det är klart hon ska heta Edith" sa de. Mest för att Boo som hennes föräldrar envisades att prata om, det kan man väl ändå inte kalla en unge (åtminstone inte en tjej)!? Efter tre veckors "idag säger vi bara Edith (eller "...Nike", eller "...Boo" eller...) till henne" och hon låg där i sin yttsepyttsiga lilla uppenbarelse och liksom morrade när hon inte fick som hon ville: sova på pappans mage eller slumra i mammans armhåla en näslängd från mattanterna. Ja då stod det klart att det var en bestämd Boo vi hade att göra med. Och Boo fick det bli. Boo Edith Chali.

 

PS. Vi uttalar det [bo] men det där gör man som man vill DS.

 

 

 

Jovars, den förra uppdateringen gällande Marispanrosens kom ju onekligen i vargtimmen. För idag är hon nämligen en hel månad äldre. Fjorton månader sedan vi låg på det där hörnummet med den trasiga persiennen och med trötta men lyckliga blickar som inte kunde slita sig från att betrakta den lilla människan som sa hej till världen med ett gallskrik som till och emd imponerade på barnmorskan. Hon gastar fortfarande, men de värsta tokskriken som i slutet av sommaren nästan gjorde hennes föräldrar lomhörda har de senaste månaderna mer och mer ersatts av prat. En evigt pladdrande. Snicksnack. Ofta förstår vi inte betydelsen av hela svadan men är det något särskilt viktigt så ser hon till att vi fattar genom betoning eller gester. Varm mat och dryck bemöts med ett distinkt litet blåsande, precis som levande ljus och extra goda mat intas under omisskännliga njutarljud. Nam, nam, nam. Och även om inte vi förstår allt hon säger så överraskar hon oss dagligen med att förstå saker som vi inte trodde hon hade en aning om. Den där prata-över-huvudet-engelskan kommer med den här takten tidigare än jag någonsin kunde ana. Säkert har jag missat några ord men här kommer Rosens lilla parlör:

Egentligen skulle det här inlägget heta blott "13 månader" men det känns liksom platt i sammanhanget.

Man brukar ju prata om ofrivillig barnlöshet. Det som drabbar så himla många men som så få pratar om. Jag är en av dem. Jag är en av de tusentals svenskar som tillsammans med min man gått igenom kontraströntgen, LH-tester, ultraljudsundersökningar med en kondomklädd elpryl modell växelspak, ÄL-tester, ligga på schema, spermaprover, omgivningens bebilycka I, prostatamassage, akupunktur...

...granatäppelkurer, engelska super-piller,  det reglerade klimakteriet, hormoner, heminjektioner, progesteron där solen inte skiner, menshelveten, rum eller ska jag säga bås med ihopklistrade sidor på tidningar vid namn HotShots 2008 -tre år för sent, omgivningens bebilycka III, överstimulering, landsting, privatkliniker, skjutjärnsläkare, lasarettbakelser (ja, Marie-kex alltså) och apelsinsaft. Högkostnadskort, subventineringar, kompiskretsens bebilycka IX...

Först drömde jag om en dansk designklassiker (ironiskt nog kallad Ägget) sedan använde jag pengarna åt just äggodling, ödets ironi deluxe.

Nu, 22 månader sedan pluset. Hon, vårt stora kors i taket, har blivit en jättestor människa i en pytteliten kropp. Fysiskt ser hon ut som urtypen, för att inte säga karikatyren av ett mindre småbarn: en ensam blond hårlock och med blott en tand i underkäken (men när hon flinar upp sig eller slänger bak huvudet i protest så ser man att de båda drakulatänderna(!) också sett dagens ljus. Just saying). Inget är för ömtåligt eller fjärran för starka små nypor som sliter i det mesta de kommer åt. Inga lådor för fulla för att inte rivas ut (har ni någonsin reflekterat över hur många våtservetter det egentligen ryms i ett paket? 72 är en grov underskattning, snarare 702 skulle jag tro efter att ha sett dem lite mer, hrm, utspritt) Inget hinder är för högt att ge sig över: kontinentalsängar, trappgrindar, soffbord, badkarskanter och i matstolar är utsikten magnifik om man står upp, visste ni det?

Allt som sätts ihop (och tas i sär naturligtvis) är spännande och ägnas lång tid av koncentration: tryck-knappar, spännen (ja de på just matstolar förstår ni), lås med nyckel i alla former, lypsyl och diverse  burkar med lock.
Skulle hon bli tillsagd eller påkommen så avgör dagsformen om glädjedödaren bemöts av ett rungande "-Neje!!" med glitter i ögonen eller en fysisk protest som närmast kanske skulle benämnas "stackars fisken" -om ni någon gång sett en fisk på torra land.

Apropå djur så kan man förvånande nog även likna denna lilla fjunigt bestämda mjukhet vid en kobra. Vid oräkneliga tillfällen har hon till synes haft fredliga avsikter i våra knän, vilket visat sig bara varit en vila på hanen, när uppmärksamheten är som lägst och reaktionstiden som längst slår hon till. Blixtsnabbt. Glasögonen är trofén och hittills har hon skördat två offer -skalmar, eller ska jag säga skalper?

 

Jo, som underrubriken gör gällande så var det nog en högst välplanerad barnlöshet i den här familjen. Alla år av försök, och ja, har ni redan tappat bilden får ni läsa om stycke två och tre, frustration och hopplöshet hade troligtvis som enda avsikt är vi rädda - att bygga upp så mycket längt, tacksamhet och tålamod som möjligt går att uppnå blott i syftet att vi faktiskt ska orka med ongen.

 

Jag vet inte hur det är med er som läst bloggen ett tag, och minns mina sporadiska inlägg under arbetsveckorna, men själv så hade jag liksom förträngt hur det var det här pendlarlivet och vips har ännu en vecka gått och bloggrutinerna vill inte riktigt infinna sig. Vad värre är så har jag ju inte gjort min sedvanliga månadsuppdatering för Rosens räkning, men här kommer den, nästan två veckor sen *host*.

Så har hon funnits hos oss en höst en vinter en vår och en sommar. Det var alltså redan ett helt år sedan storken gjorde en UPS-aktig leverans more or less direkt i trosorna. Snippan snapp snut, så kom ongen ut.

Att ha en ettåring i familjen är lite som att ha fest varje dag. Hon vaknar som en solstråle, och pussar är en himla mysig grej tycker hon och lutar fram pannan och pressar den indragna underläppen någonstans i ansiktsregionen. På både människor och saker. Allt ifrån gosedjur till vällingpaket får sin fix av Busans lovebombing. Hon har förstått att solglasögon är en kul grej och i rätt sällskap spexar hon i dem och får oss att skratta om och om igen. Mat är fantastiskt tycker hon och är den god och plockvänlig så kan middagen vara i timmar, det är ju så trevligt att sitta och socialisera runt middagsbordet.

Ettåringar är verkligen fenor på att hjälpa till, men gäller det packning så är de bäst på att packa upp det man precis lagt ner i väskan/lådan/byrån/diskmaskinen och "hjälpa" är mer ett "stjälpa".

Marsipanrosen har ett signifikativit fixar-ljud, en ton som hon ljudar konstant medan hon pillar med maten, leker med klossarna eller plockar med tvätten. Högt och ljudligt artikulerar hon sin koncentration och öronproppar är inte en helt dum uppfinning vid långa bilresor.

Strax innan årsdagen sprack första tanden igenom och inte långt efter började hon släppa taget, hitta balansen och tog sina första steg. Men fortfarande blir det bara några om dagen, det går fortare att krypa. När vi säger nej, eller tar något ifrån henne som hon vill ha blir hon fly förbannad och låter oss veta det. Man kan säga att hon ställer till en scen. Det blir ett djefla liv. Hon är väldigt kittlig och killar man henne på magen, under armarna eller gör hästbett på låren så kiknar hon av skratt. De senaste dagarna har hon börjat varva garven med riktigt höga teatraliska glädjeskrik. Appropå teater så testar hon emellanåt att fejk-skratta; hö-hö-hö låter det, ibland varvat med ett gutturalt frampressat hostskratt. Vilket så klart lockar fram skrattsalvor från publiken. Och då rynkar hon på näsan, slänger bak huvudet och sniffar ljudligt i en road grimas.

De senaste dagarna har hon börjat att krypa ifatt oss, grabbar tag i ett ben och sträcker sen upp armarna för att bli upplyft och gör samtidigt ett stånkande ljud - ööuuuhhhh! Det är väl så vi låter när vi lyfter upp henne, och när man tittar på de här bilderna så ser man att det inte precis går någon nöd på henne. De där kinderna skulle klara åtminstone ett par veckor under kärvare förhållanden.

Det första ljuva året sprang förbi och jag vill inte missa ett endaste ett av de som komma skall så jag snörar på mig joggingskorna nu för att kunna hålla jämna steg.

 

(och tre dagar). P g a det avkopplade och nedkopplade torparlivet blev det ingen sedvanlig månadsuppdatering på självaste dagen, men här kommer den! 

 

Att det snart gått ett år sedan jag sa att jag älskade narkosläkaren (obs! efter att han givit mig en vä-äldigt efterlängtad EDA och jag slutligen fick hum om lustgasen, sen insåg jag att det var bättre att rikta liknande känsloyttringar mot pappan to be), den där varma natten när Marsipanrosen tog en himla tid på sig att äntligen bli en utombordare, känns smått otroligt. Men det är klart... Med tanke på hur totalt upplindande vi är runt hennes fingrar att hon haft lite tid på sig att få oss dit.

 

Hon är verkligen en snacksalig liten spjuver vår loppa, och förutom mamma, pappa, bampa [lampa], ditta [titta], dä [där] och ett råmande värt en brunstig tjur [mooouuooo] varje gång vi pusslar kossan på plats så snattrar hon tusen saker om da'n som vi dessvärre inte fattar mycket av.

 

Jag har alltid fascinerats av när bebisar slutar att vara just det och så smått börjar vara barn. När kommunikationen är tvåväga och när man försöker gömma det roliga bakom ryggen och säga "borta!" och man genast blir genomskådad. Och en sak är säker, det är liksom hundra gånger roligare när det är ens eget barn.

 

Precis lika mycket som jag vill stanna tiden nu, och alltid få en blöt historia över haka, näsa och mun när jag ber om en puss. Precis lika mycket vill jag glänta på dörren till framtiden och se var det barkade hän. Vad det blev för en vuxen människa av det lilla blonda (jodå, tre hårstrån är väl också hår?!) yrväder till dotter som bakades av vår gendeg. Hon som skrattar så hon kiknar när man busar sådär så att det känns som om man passerade en gräns eller två. Oj, oj nu kittlade jag för hårt.. eller shit, nu var jag nog ett lite väl läskigt troll... Då, då bubblar skrattet ut genom det fortfarande tandlösa gapet och ögonen lyser så att de kunnat försörja halva Öland med ljus. Inga halvmesyrer här inte, live hard - laugh hard. Snart ett år alltså, jag sä'r jag sä'r.

 

 

 

Tio månader sen touch down. Sen hon föddes, vår lilla genetiksoppa. Bäckenbottenmuskulaturen tillåter utsvävningar sedan en tid tillbaka. Ja studsmattehoppande alltså, vad trodde ni? Vikten har varit på minus och vänt, jag körde ADTOS-metoden i drygt nio månader - Amma Dig Trött Och Smal, och som vanligt när man slutar en diet så går man upp igen. Well, well förutom att lite muskler inte skulle skada så är jag väldigt nöjd och hyllar härmed min kropp som klarat av efterkrigstiden med bravur. Kanske att jag dubbar den till riddare, eller gör den adlig? Det är den ta mig tusan värd, Sir Helkropp Miss Fix It, Happy Friday och allt sånt.

 

Dagen till ära var vi så gott som tvugna att väcka Marsipanrosen strax innan kl. 10, som värsta tonåringen. Vi skulle nämligen ta tag i vi-har-fem-långresor-inbokade-på-en-månad-men-råkade-sälja-bilen-i-förrgår-problemet. Sagt och gjort så for vi länet runt (ehh ja okej det var kanske bara två bilfirmor på en radie av fyra mil men det kändes definitivt som minst det dubbla) i jakten på vår nya asfaltsspringare. Rosen var en pärla, förutom när hon bestämde sig för att hon nog ändå var en tonåring men mer om det senare, och gick helt in för uppgiften. Hon gjorde lite mer gräsrotsnivå-experimenterande som hur bra dregel fastnar på krom och om avgasröret rymmer en medellång spädbarnsarm till exempel, riktigt bra komplement till våra funderingar om bagaget kan svälja både barnvagnar och resväskor och om det är rimligt att betala mer för en bil än en sommarstuga måste jag säga. Vi var liksom the bilköparfamily idag. Och nu har vi dragit i parkeringsbromsen ordentligt på nyförvärvet som lystrar till jag rullar på latin. Vi vill ju inte ha den svarta faran i grannens staket.

 

Förutom ovan nämnda bilköparskills så händer det så mycket i Marsipanrosens liv att jag vill dra även i hennes parkeringsbroms en stund. Hon har vuxit i sina första riktiga skor, i förrgår klappade hon händerna för första gången, igår sade hon vovvov till grannens hund och idag började hon plötsligt vinka. Okej, allt blir kanske inte helt rätt vid just precis rätt tillfälle, hon kallade kökslampan för pappa (men han tycker ju å ena sidan att han är ett riktigt ljushuvud) härom dagen, men hallå stoppa tiden! Jag. Hinner. Inte. Med.

 

Så när hon efter lunch bestämde sig för att börja snusa och kröp fram till papperskorgen vid fikahörnan hos bilfirman och resolut fiskade upp en begagnad prilla som hon stoppade i munnen så kände jag att nu. Nu blir det krumelurpiller för hennes del, annars kommer hon väl köra sin första häxblandning redan som ettåring.

 

 

 

Tidigare i veckan såg jag via Instagram att BCWW (som jag bloggade om för ett par veckor sen) hade en tävling där man kunde vinna arbetskläder till kidsen. Genom att fota ett eller flera barn tillsammans med ett favoritträd och publicera det på instagram under maj månad var man med. Genast såg jag tallen vid torpet framför mig, vackrare träd finns knappt, ihop med Marsipanrosen förstås och arrangerade en bild i gårdagens kvällsol.

 

Gissa vad!? Vi var en av de tre lyckliga vinnarna som presenterades precis! Ja, vad annars. Med det trädet och den ongen - som mannen så ödmjukt uttryckte det.

 

Behind the scenes, gastandes från rapsfältet: "-Håll händerna under tröjan så man inte ser dem, ställ dig mer till ditt höger, tänk dig en rak linje från mig genom rosen, du ska inte synas! "

Idag var det första morgonen som det var min tur att ge välling vid femrycket, medan jag ammade och även nu senare under mattanternas avpolletering så har Jesper skött den biten för att undvika konflikt i Rosens matleverantörsval. Det gick sådär. Jesper sover, Rosen sover men jag, nejnej. Stört omöjligt att somna om, för så funkar jag lite - en gång vaken då är det bara upp och köra. Måste nog förhandla om den här dealen, eller så får jag vänja mig att helgmornarna kommer starta vid fem (J är ledig idag, så det räknas som helg).

 

Tur att det finns så mycket att roa sig med så här dagen innan kalaset - som att tejpa mustascher på sugrör, klippa vindsnurror och kolla instagramflödet. Det sista hinns med alldeles för sällan så idag var jag noga att gilla allt fint som florerar på IG. Bl. a fick jag se att Äntligen Hemma-Björn, eller Björn Christiernsson som han faktiskt heter har ett arbetsklädmärke för barn. BCWW. Och eftersom jag fått en onge som, precis som sin mor i den åldern, är mer vild än tam och fullkomligt Ä L S K A R att vara med och fixa, pilla och leka när vi bygger och pysslar (ongen har somnat fullkomligt ovaggad oräkneliga gånger under de senaste veckornas utomhusrace på torpet) kände jag att detta måste hon ekiperas med. Deras affärsidé gick gick rakt in i hjärtat och det hade kunnat vara mina egna ord:

 

Marsipanrosen kryper, klättrar, pillar och smakar och praktiskt taget inget är ajaj, vi tänker att hon får lära sig vad som går att göra och inte helt enkelt. På så sätt utvecklas motoriken väldigt bra, i takt med blåmärkena tyvärr (japp, det är nackdelen - ont i mammahjärtat, blåsa kramas och så på't igen). Som att meka lite med gräsklipparen (iklädd glesbygdskavaj), det går alldeles utmärkt. Älskade barn! Och vet ni, jag dog lite när jag fick syn på snickisarna. Strl. 86 är minsta, och de är lite stora i storleken verkar det som, visserligen hinns det inte med innan namngivningskalaset men till 1-årsdagen är de minsann ett måste. Och trots att jag är en motståndare till genusuppdelningen på barnkläder (klargröna, eller gula hade varit fint!) så föll jag direkt för de rosa. Som sagt, i augusti får vi se till att bana väg för mera barnarbete.

 

 

 

Hade någon bestämt att jag skulle sluta amma för sisådär ett halvår sedan och några månader framåt hade jag troligtvis jublat. Jag kände mig som fånge i min egen kropp och Rosen höll på att snutta mig till vansinne. Sen introducerades smakportioner och så småningom riktig mat och jag ammade bara nattetid. Fast det var liksom drive in tyckte Marsipanrosen, men utan att åka vidare och istället parkera vid lucka tre och håva in beställning efter beställning (mest cheeseburgare och andra minimål) he-ela nätterna igenom. Sen kom den där tjänsteresan som maken åkte iväg på och lämnade mig som mamma på täppan. Tillsammans med  magsjukan. Plötsligt sov ongen hela natten och jag flyttade in i gästrummet eftersom tricket verkade vara att separera kök från matsal så att säga. Dessutom dopade vi Rosen med välling och plötsligt började mattanterna bara servera frukost.

 

Åh så mysiga de där frukostbufféerna var! Jag och Rosen - ögonkontakt och hålla handen. Romance. Sen hände nåt, från en dag till en annan så sades mattanterna upp, med omedelbar verkan. Vet inte om det kan varit något hårstrå i maten eller så?! Fluga i soppan? Jag har försökt luskat och medlat men inte heller hjälpte det att jag grät en skvätt och åberopade LAS. De är och förblir uppsagda p g a arbetsbrist de arma stackarna och jag fick inte ens ta adjö. Och Marsipanrosen då? Ja hela historien verkar inte bekomma henne det minsta, hon är som en sån där iskall magnat som köper upp små bolag blott för att likvidera dem. Och den enskilda firman Amning är numer ett minne blott, trots att jag förstått att mattanterna envist demonstrerar sin kunskap och bröstar upp sig och gråter PR-tårar så det gör ont i mig... Fast Mamning AB har just blivit börsnoterat vad jag förstod vid senaste niomånadersrapporten.

 

Idag har hon hypotetiskt sett funnits lika länge utanför som i min mage (teoretiskt så skiljer det säkert några dagar). Ljuva lilla Marsipanrosen som tar sån plats att jag blir stolt och hoppas att det håller i sig. Hon tycker om att pussas och kramas, och att sitta i knät. Det var jag lite orolig över, att hon inte skulle vara gosig, men hon är en gosprick av stora mått. Ömsom sitter hon själv och leker utan att bry sig det minsta om vad vi gör, ömsom vill hon vara jättejättemeganära när vi sätter oss på golvet och kan tänka sig att spendera hela dagen hud mot hud med mammuten elller papputen (helst båda) och i ögonhöjd. Hon kryper, klättrar och går på alla fyra. Hon reser sig mot soffbordet, badkaret, sängen eller ett par människoben som passerar och varje dag är en ny dag för bulor och blåmärken som ett kvitto på att självförtroendet är större än motoriken. Och jag tänker stilla -Tur att vi inte ska till BVC på kontroll just idag, de kommer tro att vi misshandlar henne. Förhoppningsvis har de värsta blessyrerna bleknat om en månad när det är dags för nästa besiktning. Hon äter det mesta men hemlagat är godast och man har inget för att truga, vill hon inte ha något så kniper hon bestämt ihop munnen tills man bytt det läbbiga till något bättre (men det händer väldigt sällan som sagt). Just ja, snart göra sig mattanterna icke längre besvär, och melonerna börjar efter en-snutt-om-dan-principen så sakteliga förvandlas till bättre begagnade tepåsar. Lipton, den platta varianten och inte den justare pyramiden alltså. Fortfarande, precis som vid åttamåndersgarvet så visar hon upp ett tandlöst leende som får mammahjärtat att smälla av och impulsivt frammana så många skratt som det bara är möjligt (fuldans var egentligen snyggdans förut. Nu fuldansas det på riktigt). Och om något är -Nej! eller -Aj-aj! så bemöts förbudet med en än större iver att överträdas. While smiling. och just den biten hoppas jag faktiskt inte håller i sig för då kommer BVC-tanten och Prussiluskan komma tågandes i armkrok är jag rädd. Med Kling & Klang.

 

Tänk att hon, lilla BettySpaghetti, är nio månder redan. Otroligt. Fast tittar man runt i vardagsrummet vid 19.30-tiden så fattar man ju att det inte är någon tremånadersbris som svept in. Nä, nu är det lätt klass 3-varning på orkanen Boo. Men håll i hatten för vad vore livet utan vår älskade Booster!?

 

Veckan har gått i rasande fart, ibland så fort att jag inte fattar något när jag går in på bloggen och inser att ni inte fått ett livstecken på en hel vecka. Fast på Instagram uppdaterar littlemissfixit mer eller mindre varje dag. Idag ska jag åka tvärsöver landet på inspiration/utbildning med Friskis & Svettis, det är dags att damma av löpardojjorna och motionera lite kalmarbor framöver igen. Vaknade alldeles för tidigt, kanske är det att jag ska vara borta en sisådär 14h i ett sträck för första gången sen vi blev tre. Så jag sitter här med värkande bröst. Inte sådär kärleksångestladdat som man skulle kunna tro utan mer mattantssprängfyllt. Vi har nämligen funnit guldet. Drogen - livselixiret - sömnmedlet som gör att små Marsipanrosor sover många många timmar i sträck och inte hinner med att amma en dag som denna när morsan är en earlybird, och det stavas V Ä L L I N G.

I sju månader har jag närt henne vid min barm. Sju månaders nattvak och lika många miljoner tappade hårstrån senare. Tvåhundratretton dagar av moderlig omtanke och vård, bus, knipövningar... Hudbristningar och oförmågan att kunna tänka en klar tanke, fötter som inte längre passar strl 37 och en statlig utbetalning som underbygger känslan av att vara livegen. Tusentalet vaggvisor senare och febriga nätters fasta punkt. Så undslipper hon sig sitt första ord;

 

Marsipanrosen sover och jag borde göra detsamma, men med denna nyvunna egentid är det svårt att låta bli bloggen så här kommer lite inspiration för små fashionistor.

 

Under ett snabbt besök på H&M i förra veckan fick jag nämligen syn på en hiskelig kjol som hängde längst ut på ett rea-ställ, direkt såg jag en annan bild framför mig och den fick följa med hem. En kort session med symaskinen senare fanns det en fix färdig marsipanros-kreation. Av lite tyg som blev över knöt jag en slarvig rosett på ett hårband och voila så hade hon platsat i vilken melodifestival som helst. Inte nog med den överhängande risken att ongen kommer prata på bredaste småländska, hon kommer dessutom kunna säga: -Mamma syr mina egna kläder.

 

 

 

Förutom att ro en torpaffär i land så har jag och familjen ägnat den senaste tiden åt att brottas med nya sovrutiner. So far so good och om veckan utvecklar sig positivt så kan jag bjuda på receptet om ni vill. Tänkte även passa på att tacka för era kommentarer och påpeka hur usel jag är att besvara dem just nu. Solli.

 

Annars handlar vardagen väldigt mycket om just rutiner för tillfället. Matrutiner, kvällsrutiner, träningsrutiner (ja, för min del, än har vi inte börjat med drillning av Marsipanrosen a la rysk gymnast) för att nämna några och för familjen Z, AKA göra lite vad som faller in för stunden, är det projekt el grande vill jag lova. Jag menar, förr sträckte sig mina rutiner till att passa tågtider och nu är hela livet en enda stor mat- och sovklocka. Kanske faller det utanför ramarna för detta skalmansliv men en regelbunden aktivitet vi ägnat oss åt det nya året är babysim. Lite som att komma till badkarshimlen varje onsdag tycker Marsipanrosen så det har hänt att vi gjort en avstickare till simhallen på helgen också och jag blev så glad när jag tömde minneskortet nyss och hittade lite bilder. Som hon älskar't. Kanske inte så konstigt med tanke på att både jag och Jesper alltid varit badvalar, faktiskt så till den milda grad att ett privat badkar varit med i flyttlasset till inte mindre än fyra hyresrätter.

 

Åh vad vi längtar till sommaren och få se Rosen plaska i havskanten, men så länge det är snö får vi helt enkelt hålla oss inomhus och som min kära lillasyster uttryckte det så är det en Alvedon och en Ipren som plaskar runt där i den varma bassängen på onsdagarna, den ena i sina apple bottoms. Onekligen ser det inte bättre ut än att pigmentet gick i rakt nedstigande led men som tur är har ju tekniken gått framåt och Marsipanrosen kommer kunna tulta runt i en snabbtorkande UV-dräkt i sommar snarare än att tvingas bada med läbbigt åtsmitande t-shirts för att inte bränna sig - som jag är uppvuxen med. Små äpplen och deras päron alltså.