Vilken dag som helst slår Aftonbladet upp portarna till sin nya satsning MY HOME - en redaktionell inredningssajt som ska kombinera inspiration, guidning och shopping med ett urval av Sveriges bästa e-handlare inom inredning under en sökmotor. Detta gick att läsa i helgens Härligt hemma och låter onekligen spännande, även om jag som en mer modest "kläm och känn-shoppare" inte hoppar högst just över de tekniska möjligheterna till direktkonsumtion, men utöver detta kommer två toppbloggare flytta dit. Hildur/Fixaodona, min vapendragare i Kom In-podden och Pella Hedeby/Stilinspiration som jobbat som stylist bl. a för JM Bostad i massa år. Det här ska bli så himla kul att följa.

 

 

Idag mötte jag upp min kompis Elin för lunch, vi försöker få till en dejt någon gång i månaden. Kalmars lunchutbud är inte enormt men där det tar höjd toppar det verkligen rejält. Som Slottsrestaurangen. Jag tog en caesarsallad och deras egengjorda glass. M a g i s k t gott och i lokaler där bland annat Gustav Vasa, Drottning Kristina och Erik XIV huserat, för några år sedan förvisso. Tidigare i veckan utsågs Kalmar som Årets Sommarstad, bara en sån sak (när vi bodde i Visby utsågs det till Årets Sommarstad, just sayin'). Nu tar jag helg och inleder den med ett gräsklippningsrace ute vid torpet och avrundar med familjeladdning deluxe eftersom Jesper åker på tjänsteresa till Kina imorgon. Happy Friday!

 

Den vanligaste kommentaren jag får från människor som ber mig om hjälp är nog:

 

Och det är ju det som är svårigheten ibland, att få till den harmoniska känslan i ett rum. När sakerna liksom lirar tillsammans, när vardagen flyter som en smörklick i en het stekpanna för att var sak har sin plats och när välbehaget svämmar över och den enda platsen du vill vara på är hemma.

I det senaste avsnittet av Kom In-podden har jag och Hildur listat några punkter att ha med sig på vägen mot ett lyckat inredningsresultat så brygg en kopp te, sätt dig bekvämt och lyssna vettja! Kom In-podden nr 59 hittar du här.

 

 

Jag får ofta frågan hur man gör sitt hem personligt och det är ju inte helt enkelt att svara på för även om min spontana tanke är: -Välj inredning efter hjärtat så kommer personligheten på köpet, alltså genom att inreda hemmet med saker man tycker om, så är det lättare sagt än gjort. En mer handfast grej är att skapa nya saker av något som inte är avsett för ändamålet - den sortens återbruk är toppen för Moder Jord, det gör lösningen unik och i sin tur mer personlig eftersom det inte går att köpa en exakt kopia på ett stort varuhus.

 

En sådan grej är hängaren till köksredskapen hemma hos Lisa. När de lade om taket på ladan där Prostens Pizza huserar blev det en bit av takstegen över som nu alltså hänger bredvid spisen i köket och tillsammans med s-krokarna blir en juste väggförvaring. Jag spinner som en katt av lösningar som får mig att nyfiket fråga och det bjuds på en liten anekdot till svar. Stilmässigt passar det perfekt i deras lantliga kök. Urfint och personligt.

 

Först tack för alla kramar och pepp ni skickar åt vårt håll! Blir det inte snart en jungrufödsel av ren cyberkärlek då vet jag inte vad.

 

Appropå bebisar.

 

För någon månad sedan fastnade jag för en bild i mitt instagramflöde. Det var modebloggaren Gustav Broström som visade några små blad i små vaser. Ekollon tänker du. Men nehehäedå. Det var k a s t a n j e r. Jag som roat mig med att släpa hem ekollon i parti och minut i flera år gick igång direkt. Omväxling förnöjer ni vet, så på hemvägen efter att hämtning på förskolan den dagen så gick vi på kastanjejakt. Boom, efter bara ett par hundra meters promenad till en park blev det jackpot och ett tiotal kastanjer med begynnande svans lossades varsamt ur gräsmattan och fick följa med hem. Boo tyckte de var läskiga för vissa såg ut som maskar och jag är beredd att hålla med, men nu när de grott färdigt och börjat spira så är de så himla fina. Det bästa är visst att plocka dem på vårkanten när de fått vintervila, tydligen behövs en köldknäpp för att de ska kicka igång att gro. Eftersom vi haft en ganska segdragen vår kanske chansen fortfarande finns kvar utan att du behöver vänta till nästa år, så ut och och leta! Via Gustavs blogg finns en toppenguide till alldeles egna hipsterkastanjer.

 

Just det här inlägget har legat och skavt alldeles förfärligt mycket i några dagar och jag har inte vetat om jag kan eller vill posta det. För det är så sorgligt alltihop. Jag tänkte att det skulle gå bra - att det var vår tur i IVF-lotteriet nu, och om det mot förmodan inte skulle gå bra så skulle det bli hanterbart. Men det blev bara så himmelens ledsamt, för det kom blod. Inte den vanliga oönskade blödningen utan ljusa ljusa oskyldiga små droppar. Vi ringde kliniken och de sa att det var alldeles säkert ingen fara, att det var vanligt med blödningar likt detta efter en behandling lik denna. Sen vart det min födelsedag och fast Jesper och jag försökte gjuta lite mod i varandra varje gång våra blickar möttes de där dagarna så kändes hans oro precis som min när våra händer tryckte varann på väg till den förbokade restaurangen där vi firade mig på kvällen.

 

Känslorna hamnar utanpå kroppen samtidigt som livet måste fortsätta, det är viktiga möten, förväntningar som ska upfyllas, medier som ska socialiseras, dagislämningar och treårsprotester, träningspass i kalendern och vardagsmat som ska lagas och på insidan lever kaoset sitt eget liv medan tvivlet gnager lite på hoppets kanter för varje dag som går. Sådär fortsatte det och fastän det var dags att göra ett graviditetstest så vågade vi inte. Som vi hade väntat, p g a hormonell överstimulering dubbelt så länge än vanligtvis för att inte få ett missvisande resultat. Varje toalettbesök var ångestfyllt och till slut repade vi mod och bestämde att imorgon gör vi det. På kvällen hände det som inte fick hända. Det ljus ljus rosa byttes mot mörkt och klumpigt och det var väl då jag förstod att det inte skulle bli någon januaribebis. Dagen efter kissade jag ändå på en darrande sticka, vi väntade pliktskyldigast de utdragna minuterna och fick det svaret som vi inte ville ha.

 

Det spelar ingen roll hur förutsättningarna ändras, att bebisbygget inte är totalt livsavgörande, att vi inte är barnlösa, att vi ser ett syskon som en stor bonus. Bonusbarn eller ej så är hoppet det sista som överger en när man investerar fysiskt och känslomässigt i något. Och när hoppet är ute då finns det bara en stor, tung och sorglig besvikelse kvar.

Idag var det verkligen måndag. En småtung start på veckan efter en skön ledighet och inte för att jag har något emot jobbveckor - tvärtom. Synd bara att de för med sig väckarklocksmornar och morgonrutiner, med en treåring to be, som mer liknar rysk roulette (jag har ett enormt tålamod men till och med det prövas rejält när envåldshärskaren i midjehöjd utveckalar sin diktatur innan klockan sju på morgonen). Moster Mallerutten och hennes fästman hälsade ju på och diktaturen blev lite suddigare i kanterna för några dagar. Hon är poppis den där mostern.

 

Vi åkte till torpet och lade en vårdande hand på trädgården, eller i vanlig ordning var det Malin som vårdade den medan jag åkte på loppis, är man storasyster så är man. Men innan vi lämnade stället så åkte i alla fall vindorgeln upp i körsbärsträdet plus att jag kopplade in duschen (vi har ju bara sommarvatten) - kanske vår bästa investering evvah. Fick även för mig att regntunnan ska få vikariera som badkar i sommar, är man mellansyster så är man. För två år sedan höll vi en fin namngivningsfest på just den här platsen och man kan väl säga att det hänt en del sedan dess. Och från och med nu kan vi alltså återigen duscha i det fria - sommartider hej hej!

 

Termometern visar snart 15°C och himlen är klarblå. Förvisso var treäpplaren i familjen vaken länge igår kväll men hon tar igen det nu och jag njuter frukost på trappan i lugn och ro. Passar på att bläddra igenom högen med magasin som blivit liggandes de senaste veckorna och allra mest nyfiken var jag förstås på hur reportaget som jag gjorde tillsammans med Henke från vårt torp tog sig i tryck. I nya Amelia Sommar som kom ut igår kan ni läsa om om vår renoveringsresa.

 

Lite smått förtvivlad är jag nog allt i skrivandets stund. Det var ju precis ett år sedan jag och Jesper for till New York och jag har längtat efter bilderna ett bra tag nu och bestämde mig för att leta fram dem idag. Två hårddiskbyten senare. Här hade den blågula "skriet"-emojin passat ypperligt för jag Hittar. Inte. Bilderna. Det finns en hårddisk som inte har undersökts och anledningen är lika jobbig som självklar. Den ligger nämligen nedpackad i en skrubb i Hundraåringen, tätt, tätt staplad ihop med ca 20 kartonger med sånt som vi inte har plats med innan vi byggt ett förråd (och nu bygger vi ju bebis för förrådspengarna så om inte det framtida syskonets enrummare kommer med förråd i källaren (fick ni också en väldigt ... konstig... bild av min pressumtiva graviditetskropp nu?!) så lär ju det bygget dröja) - typ skrivare, gamla Formexkataloger, pennväss och en hårddisk.

 

Nåväl, det är ändå dags att lämna kontoret nu och ta långhelg som innefattar besök av stor syster. Hon hade aldrig tappat bort en mapp med bilder, hon är noggrannheten själv när det kommer till sånt. Själv är jag bättre på att fylla år och det gör jag på tisdag. Jag hade gärna hittat något av nedanstående i ett prassligt paket den 19:e (men måste jag välja räcker det med att hitta NY-bilderna, okej?!)

 

Flyg försiktigt i helgen!

 

Trots att det var Kodak moments mest hela tiden blev det inte så mycket bilder från helgen ändå, jag hade ju fullt sjå att umgås. Från Malmö följde vi nämligen kusten upp mot Falkenberg för att till slut landa hos Lisa, Marcus & Lilly i den gamla prästgården i byn Skrea ute på den Halländska slätten. De blev impade att vi hittade utan vägbeskrivning (OBS! Vi hade GPS).

 

 

Där var hela familjen i full gång med middagen, förstå lyxen av att hänga vid köksön och dricka öl och äta ostar medan två proffs jobbar vid spisen. Våra små lejonungar (båda födda i augusti) dök in i lekrummet och vi såg knappt röken av dem förrän vi skulle duka bordet.

 

Efter läggning blev vi sittandes framför brasan i öppna spisen och till slut orkade vi med efterrättspajen också. Jag tror vi hade kunnat prata oss igenom hela natten men när Jesper & Marcus bestämde att de skulle ut och fiska i gryningen så var det bästa att fånga de få timmar av sömn som fanns kvar.

 

När storfiskarna åkt iväg på söndagmorgonen och alla sömntutor vaknat var det två som genast gav sig ut på en ridtur, hjälm måste man ju såklart ha!

 

 

Det som var häftigast med att hänga på Skrea var närheten till djuren. Hunden, katten, hönsen, och runt knuten kor och får, alla högt och lågt och överallt mest hela tiden - det nästan gör ont i bröstet på mig när jag tänker på vilket djurfattigt liv vi och framför allt Boo lever (skogmyrorna och mössen på torpet undantaget). Så himla fint att bara hoppa i gummistövlarna och gå ut i pyjamasen tillsammans och hämta de nyvärpta äggen som vi sen kokade till frukosten.

 

 

Maj är den allra ljuvligaste månaden enligt mig. Inte bara för att jag råkar fylla år, även om det är ett stort plus, men för att det är så fantastiskt med ljuset som flödar, lövsprickningen och att solen faktiskt börjar värma på riktigt. Nu har vi ju ännu en tomt som behöver lite omvårdnad. I torpet har vi Cajsa Warg:at en hel del, tagit det som vi hittat i uthusen och på loppisar, för det passar den miljön. Till Hundraåringen följde det inte med några överfulla uthus och både trädgård och altan är egentligen för bara för min smak, jag hade gärna sett en större dynamik och i dagsläget är det även en del funktioner som saknas. Här kommer vårens önskelista för utsidan:

 

Efter en del letande hittade jag en härlig hängmatta som passar alla i familjen. Jag vill ha en rejäl som inte tar för sig för mycket och Jesper ville ha en koj-modell utan träpinnar på kortsidorna. Förra påsken sprang jag på en torkvinda i trä utanför formgivaren Tove Admans ateljé. Visst finns det mer praktiska varianter med fler hängmeter på byggvaruhusen men tänk så fint den här gotlänska furun kommer åldras tänker jag. Trädgårdshandskar är ett måste för att ha ett representabelt handslag i veckorna (jag blir jättenarig och naglarna kraschar om jag påtar barhänt i jorden), hittade ett par som är 100% ekologiskt nedbrytbara och kan alltså kastas på komposten när de gjort sitt. Ett fikonträd fick ju flytta in (ut) i förra veckan, och några fler gröna kompisar står på önskelistan.

Vissa helger känns som flera veckor långa. På ett bra sätt! Vi har gjort så mycket och haft det så himla mysigt och visst, många timmar i bil blev det men också många timmar tillsammans. Tidigt som tusan körde vi mot Malmö och efter ett besök på "bebisfabriken" gick vi till Norrgavel där dessvärre både hängmatta och torkvinda vi ville ha var slut. Och nej, 2,5-åringar är inte det bästa shoppingsällskapet i den butiken, just sayin'.

 

Då styrde vi kosan mot La Roche, en trevlig liten tapasrestaurang bredvid Lilla Torg och medan vi väntade på att maten skulle bli klar bestämde Boo att vi skulle hänga vid fontänen.

 

Sen galopperade hon vidare till Toffelmakaren där hon fick syn på träskor liknande mina Falsterbotofflor. Vi bjöd upp till träskodans i strl 25 & 37 och Boo visste knappt till sig av förtjusning när de "till och med har småsmå träskor till bäbisar!" (nyckelringar).

 

Så kom maten och vi åt och åt. Tack vare långsemestern i Italien 2013 hör Calamares fortfararande till en av Boos favoriträtter.

 

 

När vi var tvärmätta fick vi med oss nästan hälften av maten i en doggy bag, så himla bra grej det där att inte slänga rester - särskilt när man ska åka långt i bil då passar ju tapas perfekt som lite färdkost, och körde vidare mot Falkenberg.

Kikar in för ett snabbt hej innan den här fullspäckade helgen tar fart på riktigt. Hela familjen sitter i bilen på väg längs östkusten ner mot Skånen för ett besök på IVF-kliniken och efter lunch ska vi köra mot Skrea Backe i Falkenberg och hälsa på familjen Nordgren-Lemke. Ni har väl förresten inte missat att Kustfolk har ordnat Pop Up-shop i Varberg? For Good Luck , Lisa Burenius, Kollijox, Hammarposse och mälardalsimporterade Mokkasin kommer hålla till på Strömma Farmlodge lördag & söndag kl. 11-16! Vi ska dit i morgon, hoppas vi ses!

 

Grannens körsbärsträd får agera pausbild, i brist på egna njuter jag tusenfalt av de grenar som spiller över på vår tomt.

 

Men hörrni vad fina ni är. Alla mina rubriker låter lite som ett väckelsemöte så jag håller mig till en smiley. Vilken enorm pepp och respons mitt inlägg om vår provrörsbefruktning gav! Jag vet ju att det är ett superviktigt ämne att prata om och att det finns många i liknande situation, men ändå blir jag överväldigad av alla smarta, varma och ödmjuka människor och den stora omtanken. Jag pratar inte för någon grupp, eller vädrar allmängiltiga upplevelser. Jag pratar bara om mig och vad jag tillsammans med min familj går igenom och det finns precis lika många sätt att hantera svåra siturationer som det finns individer.

 

Att vara ofrivilligt barnlös är för mig som en stor sorg som tvärtom mot att sörja en död nästan bara växer med tiden för det blir bara mer och mer påtagligt vad man inte har. Stunderna av gråt på grund av detta är få sedan vi fick Boo, nu är längtan efter ett syskon inte fullt så livsavgörande utan mer som en bonus om vi skulle få ett barn till. Men som det har gråtits i den här familjen! Och det finns något väldigt stärkande att gråta tillsammans och få tycka att livet är förbannat orättvist stundtals. Personligen väljer jag att inte låta det negativa lägga sig som en blöt filt över tillvaron utan tillåter mig att bryta ihop rejält, vissa stunder kräver längre bryt än andra, och sedan resa mig, borsta av dammet och ta motgångarna med lite galghumor. För hur skulle livet se ut om vi inte kunde skratta åt eländet?

 

I måndags körde Jesper och jag Malmö tur och retur på en arbetsdag så egentligen fanns det ingen tid över för shopping men när vi lunchade i Lund och passerade både Udda Tina (som precis öppnat webbshop) och Granit på vägen mellan P-huset och restaurangen blev det två snabba stopp. Ända sedan jag frekvent övernattade hos min kompis Karolina innan vi flyttade permanent till Kalmar har jag drömt om hennes vackra, mjuka indiska täcken. Tveklöst blev det ett köp när sådana låg i en oemotståndlig hylla i den udda butiken, det svåra var att välja variant. Det är så mycket som saknas när man flyttar till hus/större. Trädgårdsmöbler, maskiner, växter och inte minst en personlig touch - som just det här jättetäcket som kommer värma fint på sommarkvällarna utomhus. Egentligen skulle jag ha en hängmatta på Granit men de hade inte kommit in än. Istället följde ett fikonträd i kruka hem som också ska bo på altanen. Sakta men säkert börjar det ta form. 

 

Ända sen jag var liten har jag velat ha många barn. Ja, fyra ungar det bestämde jag mig nog för redan på lågstadiet. Jag vet inte var det kom ifrån men så var det. Tre kunde väl gå men fyra det var liksom det självklara. Sen var det inte så självklart längre för man är ju två om'et. Efter flera år som par kunde Jesper börja formulera tankar på en framtida avkomma, och då var det bilden av två barn och jag skrattade och sa vad bra, då möts vi på tre. Men när vi väl bestämt oss för att vi var redo och hade rest lite och jobbat och gift oss och allt sånt där man ska hinna med, ja då kom ingenting förutom den där oönskade mensen vareviga månad. Inget illamående, inga bröst som växte explosionsartat och alla cocktails som aldrig dracks "fallifall" kunde snart bilda pyramid på valfritt kändisbröllop.

 

Bara vi slappnade av så skulle det minsann ta sig. Det sa alla. Och tog sig gjorde det, till höger och vänster och plötsligt var hela vänskapskretsen full av gravidmagar och rykande färska villakontrakt och kombibilar. Men min mage förblev platt. Så vi slappnade av lite till - genom att genomgå tre IVF:er på ett halvår. Så skönt, då behövde vi ju i alla fall inte ligga på schema. Men låg gjorde vi ibland ändå även om det som ska vara det finaste och härligaste som finns mellan två människor mest blev stressfyllt och ångestladdat. Tänk motsatsen till lust och passion, lägg till motsatsen till spontanitet och lekfullhet så får ni vibbarna av vår sexy time. Vid ett tillfälle kände jag mig helt tom efteråt och snyftade fram "jag hoppas att det inte tog sig för den här bebisen blev inte till av kärlek" med vanmaktens tårar rinnande utför kinderna. R o m a n t i c.

 

Än idag vet vi ju inte hur det kom sig men lite kärlek spirade nog för plötsligt blev vi spontangravida, jo, det kallas tydligen så även om man är premiumkund på ägglossningstest.se, och vi fick avboka IVF nr 4. Fatalisten kan ju börja prata om att det var Boo som var menad för oss. Snarare kommer min terapeut år 2025 gnugga händerna av förtjusning, med dollartecken i ögonen, när jag försöker ta mig igenom tonåren med vår lilla Spontangraviditet. Helt klart fanns det ett jävlar anamma värt namnet från start i den där cellföreningen.

 

Hur som helst, så här snart tre år senare och med en syskonlängtan lika gammal så lyser spontangraviditeterna åter med sin frånvaro. Att ha koll på storkens körschema med en internationell inköpschef och en flängande frilansstylist mellan lakanen verkar precis så omöjligt som det låter. 

 

Ja ni hör ju. Så trots den dåliga utdelningen i förra rundan så är vi mitt uppe i ett nytt IVF-race, vi vågar liksom inte sitta i passagerarsätet på Storkexpressen och hoppas på turen längre. Och inte för att vi befinner oss i någon slags position där vi kan välja men det hade varit helt okej om en labbassistens hade valt ut en lagom kaxig liten spermie och stoppat i ett något modest ägg som får fäste i min livmoder så att nästa barn blir lite mer som en, hur ska jag säga... picknick i parken?! Men annars är vi såklart laddade för Boosan 2.0. Ehehe... He he.

 

Och ni som undrar vad som hände med renoveringsplanerna i Hundraåringen? Jo de är liksom satta på vänt, vi bygger nämligen barn för pengarna.