Jag trodde faktiskt inte riktigt att det var sant när jag vaknade av att karatebebisen använde min blåsa som sparringpartner strax efter 04 imorse... Eller det hör förresten till dagliga rutiner sedan två månader tillbaka (från början var det visst en hormongrej om jag förstått det hela rätt) men det som hade bristande övertygelse i sin sanningshalt var att jag inte kunde somna om. Så nu funderar jag på hur jag skulle kunna ljuddämpa symaskinen i låt säga tidsramen av en riktig lång Speilberg-film, så att övriga familje- och husmedlemmar slipper vakna av oljudet. Två tjocka kuddar och silvertejp? Nåja, jag kan ju starta med att i ganska tyst klippa till tyget som jag började påskförbereda förra helgen. Nu har jag fått sällskap av en pigg (och tondöv?) liten fågel ute i syrenen på grannens tomt i alla fall så det är väl lika bra att carpe jeflar diem...

Jag serverar ett dagens lunchinlägg med ännu en stylistvinkling. I lite lätt falsett ringde jag nämligen Lotta Agaton för att kanske eventuellt ta gräddfilen till hennes lilla butik och få extraöppet en tisdag i min jakt på en födelsedagspresent som jag inte lyckats sporta i hela Stockholm. Hon var vänlig nog att efter sin och Pia Ulins sortimentsplåtning slå upp dörren bara för moi. Det kallar jag kundservice. När jag ändå var där var det både en och två saker som inte stod på inköpslistan som följde med hem. Livsfarligt koncept. Livsfarligt.

Jag har ju haft förmånen att blivit med mentorer i och med utbildningen, bl. a fabulösa och otroligt ödmjuka stylisten Nanna Lagerman. För en vecka sen var vi några stycken hembjudna till henne för en liten kreativ workshop och jag kunde ju inte direkt hejda avtryckarfingret i en så själfull hemmiljö så här kommer några detaljer som jag fastnade för extra mycket. Alltså 4 fina favoriter:

Här kommer ett paus-inlägg, ja som en paus för mig alltså för ibland behöver man bara byta fokus för att jobba vidare med ny energi efter en stund igen. Choklad funkar också rätt bra.

Förra gången jag stannade på Värdshuset i Älmhult fick en mini-Billy följa med mig hem och imorse såg jag den lilla sötnosen fortfarande stå som en liten borttappad parvel på incheckningsdisken och få vilket hjärta som helst att banka lite hårdare i den omvårdnande kammaren. Vad är det med små miniatyrer och valpar och ungar? Man vill liksom ta hand om dem och gosa med dem och.. (ja främst kattungarna kanske mer än minityrmöblerna dårå) de är ju så oskyldiga och bedårande i sin litenhet. Känner ni likadant, eller är det mitt preggo-hjärta som spökar? Hursomhelst har jag nu en minimonterad bebis-Billy på skrivbordet där hemma som huserar mina washi-tejper, perfekt för ändamålet men jag har bara sett den säljas här i Älmhult och på Ikea Delft. Synd eftersom jag definitivt tror att konceptet vore gångbart i de flesta varuhus.

För som sagt, man vill ju bara... åhh. Come to mama!


Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Små fristående "underleverantörer" till Ikea poppar ju upp som svampar ur jorden och den senaste i raden är Prettypegs. Ja, på tal om soffben alltså. Har man inte tid, lust eller fantasi att göra det själv så kan man lätt klicka hem några karameller härifrån för att pimpa sin soffa eller säng. Jag blir glad av alla färger och fina former, det känns nytt och vårigt!

Ända sedan jag bytte klädsel på soffan (ja det var väl bara en halv mandatperiod sedan eller så) har jag tänkt klä om de ursprungliga ekfötterna med självhäftande folie. Har dock tyckt att plasten sett för plastig ut vare sig den varit matt eller blank så därför blev jag lite extra exalterad när jag var i färgaffären i lördags för ett helt annat ärende och hittade en flockad variant. Perfekt med den matta sammetslena ytan som inte reflekterar något ljus och känns lite mer fancy. Jag började med att välta soffan för att skruva loss soffbenen (vilket gjorde att jag tvingades dammsuga under den. Det hade ju inte hänt på några månder märkte jag *host*) och underlätta arbetet. Sen gjorde jag en pappersmall av formen som jag använde på baksidan av folien. Jag använde skalpell, stållinjan och skärmatta för att få raka fina kanter, klippte ett snitt mellan varje sida för att lättare kunna forma folien och sen klädde jag träklossen sida för sida och snyggade till den lite genom att skära bort utstickande folie på sidorna. Överskottet vek jag upp på översidan så att den sitter ordentligt när man skruvar tillbaka benen. Mucho nöjdo. Och det fina i kråksången? Jo, OM jag skulle få en faiblesse för massiv ek någon gång, eller vill ha orange soffben så kan jag enkelt dra bort folien och testa något annat. Easy peasy, gjort på en timme till en kostnad av ett fåtal guldpengar. En liten varning bara, här kommer blogghistoriens längsta DIY-bildserie. Tror jag.

Efter en batteriladdande helg hemma är jag nu tillbaka i Älmhult igen. Vi jobbar vidare med vårt slutprojekt på utbildningen men jag måste tillstå att det inte bara är jobb nej, för efter dagens delpresentationer överraskades hela gruppen med ett besök på golfklubbens restaurang Goaroije (mitt favvoställe). Där väntade inte en sedvanlig lunch (naturligtvis inte, klockan var ju nästan kväll) utan istället bjöd Mats in oss på snittar och vin, och dukat bord. Gott så, men när vi sätter oss så slänger krögaren istället fram varsitt förkläde och deklarerar att det är vi själva som ska laga maten. Från middagsgäst till MasterChef på tre sekunder.

Alltså, det är inte så att jag ignorerat de frågor som faktiskt luftades under frågestunden, jag har bara fått välja bort bloggen i ett par extra dagar än vad jag först tänkte. Eftersom många (liksom jag gjorde) när drömmen om att jobba på Ikea, eller som inredare handlade de flesta frågor om det och jag ska försöka sammanställa ett dokument som blir lättklickat. Lite som FAQ, så fort jag bara orkar. Åksjuk på tåget och de senaste dagarna jobbas det dag som natt (nåväl, det känns som det) på vårt examensarbete för utbildningen. Jag t o m bor i Älmhult de här två veckorna för att verkligen kunna klämma ur dygnet på timmar och inte slösa dem på pendling.

Vet ni, jag tänkte köra något nytt här på bloggen. Den senaste tiden har det dykt in många nya besökare men även för er som hänger på Little Miss Fix It så gott som dagligen kanske det är kul att glänta mer än vanligt på gardinen, så vi kör en väl en välbeprövad bloggklassisker: Frågestund!

Tämligen ofta faller jag för glas & porslin som används i offentlig miljö och tvingar aningslösa servitriser att ta reda på ursprunget. Som denna rejäla serie som dukades upp till barsupén på hotellet igår kväll. De kommer från Barkonsult och heter Timeless. Måste kolla om de även säljs till privatpersoner, vilket oftast inte är fallet tyvärr. Me want.

Jag visste ju så mycket som att vi skulle mötas på Folkoperan på Hornsgatan i Stockholm, men om det faktiskt innebar att se en riktig föreställning var jag inte helt säker på . Men nu är jag alltså åter på hotellet efter min första operaupplevelse. Den moderniserade historien om Julius Ceasar och Cleopatra var skruvad, väldigt politisk och queer så jag lämnade inte stället med fuktiga ögon och "almost peed my pants" som Julia Roberts Vivianne i Pretty Woman, MEN, sången, showen och danserna. Oh my vad jag gillade det! För att inte tala om den vilda bebin som uttryckte kulturglädje genom att stampa takten under öppningsnumret. Jodå, opera är definitiv vår kopp te.

Nu är jag incheckad på hotellet, kul att äntligen få uppleva detta ombloggade härbärge. Skickar en snabb uppdatering och några bilder av rummet. För en gångs skull är det lite trist att ha fulltecknat schema för här hade jag lätt kunnat spendera några timmar och bara njutit av atmosfären, men det går inte för sig för ute ligger ett soligt Stockholm och väntar. Först blir det söndagslunch med Maria min roomie från gymnasietiden och sen blir det Folkoperan och resten av min än så länge hemliga agenda, spännade!

Via Lotten hittade jag till Mimmi Staaf Möbelmakeri, förutom bloggen har Mimmi en liten butik i Midsommarkransen utanför Stockholm. Det som omedelbart föll mig på läppen var de gula kakelfogarna i disken och min hjärna spann loss. Kanske neonrosa fogar till vårat semivita badrumskakel sobert ackompanjerat av ett grått badrumskåp och lackad tvättbänk/skötbord i samma färg. Till det skulle jag ösa på med syregivande växter i dubbelfönstret och låta sköna gröna handdukar, som jag hittade på G.A.D i somras, flytta in. Mmmm.

Jag fick ett pressutskick från  Form Us With Love häromdagen där de visade det senste tillskottet i designstallet. Lampan Plug Lamp för Ateljé Lyktan är en sån där sötnos som jag lite irriterat arkiverar under fliken "varför kom inte jag på det där". Lampan är dimbar, finns i fem färger och gjord av pulverlackad gjuten aluminium med en opak glasskärm. Och själva innovationen då? - Ett elluttag. Idén är genialisk, du har en lampa som alltid kan fylla sin funktion för när du är på jakt efter ett eluttag till ex. datorn eller telefonen så behöver du aldrig dra ut lampsladden och på så vis gå miste om ljuset utan kopplar helt enkelt in din pryl i uttaget som finns i lampfoten. Fiffigt så säg. Kan beställas på Designonline för 2.790 kr, jo-jo det är bara att börja spara för själv kan jag tänka mig en svart på sängbordet, perfekt till mobilen som även agerar väckarklocka. Kolla in denna kortfilm som min duktiga kalmarvän Jonas gjort förresten. Plug Lamp är enligt min mening liten, knubbig och rekorderlig - lite som Tjorven i Saltkråkan faktiskt.

Trodde du för ett ögonblick att du svängde in på fel galax i cyberrymden när du kom in på Little Miss Fix It idag? Du är där du ska vara, jag lovar. Det är samma fingrar på tangenterna och jag kommer troligtvis inte börja skriva om mode eller något annat som jag inte brukar skriva om, det är bara nya bloggkläder som sett dagens ljus. Jag vet inte hur många utkast och förslag som ligger och dammar på diverse hårddiskar sedan bloggens födelse men idag gjorde jag slag i saken, friskade upp kodknackarminnet och bytte header. En liten illustration som f ö kom till som ett "telefonklotter" på en föreläsning för några veckor sen. Det kommer kanske dyka upp lite småförändringar här och var framöver i ett steg att utveckla bloggen till det jag är idag och inte det jag formade för snart sex år sedan. Hoppas att du fortfarande känner dig som hemma!

Det fanns inte en chans att jag kunde blogga igår. Det började på ett lunchmöte när jag efter maten lutade mig tillbaka så kände jag plötsligt en liten och diffus spark i vänstersidan. *blubb* kändes det och lyckan var obeskrivlig, även om jag inte riktigt vågade tro att jag kände rätt. På vägen hem efter en halvtimmes nedvarvning på tåget kom det en buff i höger sida och nu började jag få segervittring om att det faktiskt var en helt frisk liten bebis i magen, som bara hoppat över den där första tiden av "fladder" och "fisksprattel" som alla pratat om. Något som visade sig vara alldeles riktigt några timmar senare när jag och Jesper i i skydd av mörkret smög upp på en nedsläckt kvinnoklinik för en dejt med vår barnmorska Rolf. Rolf är en mumlig lite kufig typ, jag låter det vara osagt om känslan av att smyga dit i mörkret bidrar till hans lite besynnerliga uppenbarelse. Men oklanderligt professionell mumlade han "nu blir det lite kallt" varpå han öste på blå gel på min mage för att få kontakt mellan maskineriet och den växande bebisbulan. Så. Där var den, vår vilda bebis som ömsom karate-kickade och ömsom sög på tummen. Snart halvbakad, 22 cm lång (tar tillbaka det där med avokado) och med de sötaste små tår och helt perfekt ville jag aldrig att avvo-tvn skulle sluta sända. Men säg den lycka som varar för evigt. Rolf levererade ett besiktningsprotokoll med idel u.a:n. Utan Anmärkning och vi gick, nej jag menar hoppsastegade, hem med fyra svartvita små bilder i fickan. Väl hemma blev det maratonsamtal, sms och mejl till familj och vänner för att berätta att rapporten från storken levererats utan anmärkning. Som grädde på moset avslutades kvällen med att Jesper fick två rejäla sparkar på örat av vår lilla karate kid. Ja ni fattar ju att det inte fanns tid till annat än att sväva på små moln...

Så här blev det färdiga resultatet av namngirlangen som jag sydde till Signes 1-årsdag. Eftersom familjen har en förkärlek för retro letade jag efter passande gamla tyger och fick kompispris hos Lotten med den färgsprakande bloggen Nästet. Tack än en gång! Som sagt, det är inte lätt att få till snygga bilder på kvällskvisten i mars ens med mitt mest ljusstarka objektiv men nu är det ingen tvekan om var Signe bor när namnet hänger på väggen i sovrummet. Och vill man inte ha bokstäverna som en väggdekoration går de lika bra att stoppa i leklådan för de råkar vara riktigt kramvänliga också.


Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Igår var vi på 1-årskalas hos våra vänner Charlotte & Linus. Deras dotter Signe bjöd på favoriten hallon. I muffins till de vuxna och au naturelle till huvudpersonen och jo hon bjöd förresten på show i allmänhet som bara en ettåring som får tio vuxnas fulla uppmärksamhet kan göra. Och jo igen, jag hann klart med presenten men tyvärr blev det ingen sneak peek tidigare för det var så crapigt ljus vid det laget i söndags kväll... Men på sista bilden har fröken S ett stadigt tag om slutresultatet.


Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Wow! Här går man på kalas och är satt på läktaren en kväll och då passar Blogg.se på att länka från förstasidan och kommentarerna rasar in... Bättre sent än aldrig kanske men jag blir så himla glad när ni säger hej och hoppas att ni gillar mer än müsli... Hjärtligt välkomna till Little Miss Fix It!

I bekantskapskretsen är Jesper känd för att göra sin egen müsli. I sann Ernst-anda står han och vevar i långpannan en gång varannan-var tredje helg. När han började tycka att jag kunde göra flingskrället någon gång om jag nu skulle mumsa i mig den, så slutade jag helt enkelt att äta den. Desserter och bakverk, ajjemän, men resten, nä det lämnar jag hellre åt någon annan i köket. Dessutom är det inte så lockande att tugga i sig raffinerat hästfoder innan klockan 5 på morgonen. Hur som helst så blev jag väldigt sugen på müsli idag och efter ett uppehåll på ungefär ett halvår så hade jag nästan glömt hur god den är. Så, utan lov (hey, det var inte jag som uppmuntrade honom att lämna mobilen på land) delar jag helt sonika med mig av det med tiden välutvecklade receptet. Vilket leder mig till att jag behåller rätten att revidera nedanstående, kanske har jag bara grundreceptet på torrvaror vi fick från vår granne Linus en gång för länge sedan.

Here go:

Idag är jag örings-änka. Jesper åkte till Öland för en timme sedan och skall tillbringa dagen med fötterna i fyragradigt havsvatten. Vad kan jag säga förutom att ett Ferdinandcitat passar fint; -Jag trivs bättre här, där jag kan ha det helt sjukt skönt och varva pyssel med foto med blogg med bra musik med goda mellanmål och kanske eventuellt (inte alls) sticka ut näsan i solen för en uppfriskande promenad. Ja, den kursiva delen var kanske mer en självbiografisk variant. Söndagar brukar vara fixardagar här hemma med städ och tvätt och annat nödvändigt ont, men jag slutade lite tidigare i fredags och vi hann med allt det där då. Tvätten är tvättad, disken diskad, kylskåpet fyllt och solen strålar in i vardagsrummet där jag tänker slå ner rumpan och inte röra mig ur fläcken förrän jag fyllt pysselkvoten med råge! Som ni ser så är bordet överbelamrat med papper, lim, tyg och diverse olika projekt som kommer hålla mig sysselsatt hela dagen.

Här har det varit tyst må jag säga. Med ett par komakvällar i rad är det äntligen helg och utrymme för lite blogg och invigning av symaskinen. I shit you not (som Emma brukar säga) så frågade jag om det var legitimt att gå och lägga sig innan 20.00 igår. Det var det inte varför jag var tvungen att peta in ett par tändstickor under ögonlocken och hålla mannen sällskap i ytterligare en timme innan han dejtade Skavlan och jag John Blund. Det glamorösa livet som Little Miss Fix It. Jo-jo.

Imorgon är det världspremiär för Ikeas sjunde PS-kollektion sedan den första lanseringen 1995. Det är den andra kollektion som släpps sedan jag började som inredare på Ikea. 2009 planerade och byggde jag utställningen i varuhuset i Kalmar och denna gång har jag varit omgiven av dessa nya, mytomspunna produkter i ICom-studion sedan i somras utan att få yppa ett ord eller knäppa en bild. Men från och med imorgon kommer alltså hela härligheten ut för allmän beskådan, dessutom kommer den visas på möbelmässan i Milano i april. Precis som pressinbjudan antyder så är det en kollektion som ser bakåt och framåt. Möblerna presenteras i en lägenhet på tredje våningen på Söder i Stockholm. Tyvärr kommer jag själv inte vara med på pressfrukosten, jag är tillsammans med mina kollegor i Älmhult mitt upp i produktionen av kommande katalog, men jag har redan skaffat mig några favoriter och det ska bli spännande att se vilka som blir era.

Ingen som är någorlunda med i inredningssvängen har väl missat de hypade Design Letters-muggarna med Arne Jacobsens typsnitt från 1937? Hypat eller inte men en "fontofil" som jag själv kan inte få nog av typsnitt, bokstäver och fina tryck och därför vill jag tipsa om danska Playtype. Förutom typsnitt, de snygga kaffemuggarna med bokstäver och übersnygga prints så kan man även köpa en handfull roliga gå-borts-presenter eller varför inte ge värdinnan en flaska sekt (tyskt bubbel) med hennes initial? Utbudet i deras Concept Store hittar du här och jag sätter upp en mugg och den fina A7-postern på önskelistan och gör en mental notering om en avstickare till Vesterbro vid nästa köpenhamnsresa.


Foto: bilder lånade av Playtype.com

Idag har vi bokat en långhelg till Gotland. Yay! Sedan flytten för drygt fyra år sedan har det sällan gått mer än några månader mellan den obligatoriska natt-pytt i pannan på Gotlandsbåten men nu har vi faktiskt inte varit där sedan bröllopet i augusti. Inte konstigt att jag är lite ö-längtig och för att bré på det lite extra så snubblade jag över en sommarbild på mig och Jesper från förra besöket när jag bläddrade igenom bildbanken häromdagen. Gotland i mitt hjärta... Vi ses i påsk sorkar å töisar!

Förutom symaskin kom jag hem med en påse pyssel innehållande tjocka papper, matchande snöre och pappersklämmor i lördags. Ljuvliga kulörta kartongbitar som ska skäras, bigas, hålas och limmas. Papper är värre än knark, vad är the downside liksom?

Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Jag har inte hunnit med att ta mig igenom nya bibeln (läs instruktionsboken) och testkört det digitala vidundret än men därmed inte sagt att det inte blivit något fixande här hemma. Det finns många detaljer som jag lyckats blunda för alldeles för länge men nu var det dags att byta ut i alla fall en - toarullshållaren. Visserligen kunde det vara betydligt värre men jag tycker den gamla var så tråkig att klockorna stannar.


Jag införskaffade lite material och det som behövdes var 2,3 m svart båtlina Ø14 mm, gängstav, 2 hattmuttrar, 2 vanliga muttrar och en nätt takkrok (ej i bild). Alltsammans gick på i runda slängar 115 kr.


Jag började med att ta till bågfilen för att kapa gängstaven till ungefär rullens diameter x1.5. Efter 5 min var jag genomsvett och vansinnig och Jesper fick ta över. Ett tips är här att ha ett fräscht sågblad. Alternativt gullig man. Sen genomborrade jag båtlinan med en stjärnmejsel, mojsade runt den lite och trädde igenom gängstaven som jag fixerade med en mutter på var sida av linan för att till sist skruva på hattmuttrarna i varsin ände.


Om man tejpar repet intill skärytan innan man kortar det så fransar det inte upp sig innan man låser änden genom att smälta plasten. Försttestade jag med en tändare men den var i svagaste laget så till sist tog jag gasbrännaren som vi brukar göra Creme brulee med. Poff tjoff klart.


För att trä på pappersrullarna viker man helt enkelt stopp-pinnen åt sidan.


Nu kan man hänga på hur många rullar man vill, och stoppet funkar finfint. Tips från coachen är att lära sig att peta ner änden i rullen för har man otur kan den rulla ut sig själv ett par meter.


Voila! Här är hela lösningen från topp till tå. Jag borrade och pluggade diskret i taket för att fästa kroken. Bara för det inser jag att ännu en hemmablindhet har drabbat mig. Badrumsskåpet ser både ofattbart rörigt ut och är baby-blått. Nedless to say.

Jag tog ju aldrig på mig spenderbyxorna och köpte en ny symaskin den där helgen i början av februari, nä för vet ni jag lyssnade på er bästa läsare! Det är så himla bra med en hög bloggläsare som delar med sig av sina erfarenheter för det betyder ju kanske att jag slipper göra ett par misstag som någon annan redan har gjort. För det första sa ni att priset för symaskinen jag blev förtjust i var för högt och för det andra så undrade ni om jag inte egentligen ville ha en overlock-maskin? Detta resulterade i att jag gjorde en god affär igår när jag förhandlande till mig ett rysligt bra paketpris på Janome DC4030 (som dessutom kommit i en ny blomlös modell igen, yay!) och Brother-overlocken som följde med mig hem. Tack för hjälpen! Tar förresten gärna även emot tips om en bra nätbutik för bra/privärd overlocktråd m m. Och jo, lika härligt som det är att köpa något man längtat efter länge, lika läbbigt känns det att göra av med en massa pengar. Men jag har en klok vän som brukar säga att man ska belöna sig lika hårt som man jobbar och därför bestämde jag att det fick bli symaskiner för de extra slantarna som jag dragit in på att flänga runt i jobbet de senaste månaderna. Att jag precis spenderat en barnvagnsprislapp modell Rolls Royce på mitt hobbypysslande får jag helt enkelt bortse ifrån, dessutom kommer det stackars barnet nog bry sig mer om att mamma syr alla kläder än att det fick åka kundvagn första året.

Jag hittade en mysig lägenhet igår när jag dammsög mäklarwebben, särskilt bilden på matplatsen har verkligen en estetik som faller mig på läppen. Men så kommer jag till bilden från vardagsrummet och ser väggen med tv:n, reflekterar över att den så kallade tv-bänken är skitsnygg... Och sen blir jag förbannad. Sladdarna från tv:n är borta, och funktionen är riktigt usel för där ryms inte heller någon vettig lösning för en router/box/DVD-spelare eller något annat som troligtvis hör samman med denna tv. Jag VET att en mäklarannons är just en annons och ska vara säljande och liksom presenter drömmen. Men jag blir ändå arg när man gör det så orealistiskt. Visst, rent tekniskt så hade man kunnat bygga in kablarna i väggen och tv:n är en sån dära supersmart som också har allt inbyggt men det kalaset kostar typ 100 loppor. Troligt i en liten 1:a? Not so much. Något jag hade gått igång på rejält hade varit en tv-lösning där jag kunde se grym "cable management" och möjligheten till att snudda vid drömmen under reella premisser. Nu irriterar det mig istället något enormt över att det är så stylat och tillrättalagt alltsammans... Blä.