Sommaren knackade på igår och sa sig stanna några dagar så vi gjorde det enda rätta (den här meningen kan komma att revideras, precis som DIY kanske byts ut till DDIY och den första bokstaven då står för en negation) och köpte en sådan där byggsats som finns på var och varannan bygghandel, fyllde bilen med sandsäckar och begav oss ut till torpet för nu skulle treäpplaren bli med sandlåda.

 

En behöver:

1 byggsats; helst till nedsatt pris - något en definivt inte reflekterar över eller drar åt sig öronen av.

En kvarts ton sand; av den bästa sorten för "endast det bästa är gott nog" när det kommer till den biologiska mångfalden, åtmistone tycker en det först innan en (lite för sent) upptäcker att någon har dumpat en hög med duglig sand 200 m från tomten.

Träolja och något att applicera den med; svamp, pensel eller vid något tillfälle kan eventuellt mannen (eller vem en nu slagit sig i slang med) kännas som det enda rätta att stoppa i den där burken.

Markväv; om en gör sig besväret att gräva upp en bit väl fungerande gräsmatta så känns inte ogräs som ett fullvärdigt andrahandsalternativ.

24 skruvar; som en behöver stärka grundkonstruktionen med efter att den gått sönder 2 min efter färdigställandet.

Såg; för att modifiera grundkonstruktionen när den inte riktigt blir som bruksanvisningen utlovar trots att en mycket noggrannt stegvis följt just den medföljande bruksanvisningen.

 

Tips ett: är det din blivande lekplats, spexa gärna så mycket du bara kan så kommer byggarna svära mindre och faktiskt göra klart det där plockepinnet innan det blir brasved.

 

Tanken var att jag skulle visa min eftermiddag igår just igår men vet ni, precis efter nattning, när Jesper och jag bänkat oss i i soffan och vi var mitt uppe i argumentationen om vem som egentligen var tröttast och vem som skulle gå och köpa godis så somnade jag. Man kan säga att jag vann.

Alltså vaknade jag tidigt idag och kroppen är helt mörbultad för just som jag skulle åka ut och fortsätta med tapetseringen så ringde, eller tekniskt sett så ringde faktiskt jag dem av misstag, men i alla fall fick jag veta att brädgården hade torpets nya furugolv hämtklart. Så jag gjorde en fräsig u-sväng, plockade upp en kärra på vägen och körde dit. Vanligtvis brukar jag vara där i snickarbyxor och det blir inte lika uppenbart att det är en mansdominerad arbetsplats, men igår hann jag inte byta om och fördelen med ställen där det inte hänger så mycket kjoltyg är att när det väl råkar komma ett så får det väldigt mycket hjälp.

 

Så där gick de på och jag log och tackade för all hjälp. Hade jag vetat hur i helskotta tungt det sen skulle vara så hade jag nog dragit det hela li-ite längre och kanske fått inbärningshjälp. Backa med släp - inga problem men ren och skär muskelstyrka, den varan hade jag behövt mer av. Som tur var kom vår närmaste granne som var ute på hundpromenad lägligt förbi och hjälpte mig nypa av metallbanden som höll ihop skiten.

 
Så sa min kropp redan igår kväll, Idag lät det mer: AJJ! @Œº˘¯¯∫∫∆∑ˇ∏@fl¬ˇ⁄◊ Hela kroppen ömmar, axlarna kan man inte nudda och jag förbannar mig själv att jag slarvat med styrketräningen i år. Det var i runda slängar 500-600 kg golvplank som bars in. Eller bars och bars, först försökte jag knixa in dem genom farstun och parerade på snedden i storstugan upp på loftet men sen blev det fönstervägen med hävstångsteknik och tillhörande balansakt på takbjälkarna. 5 m långa furutanter. Och nu ligger det där. Rejält, tryggt och så vackert att det är synd att täckmåla det. Kanske vitlaserar jag istället.

Anledningen till att jag bar in det redan nu fastän snickaren inte kommer förrän i nästa vecka är att trä behöver acklimatisera sig och särskilt golv ska man låta ligga inne, gärna en vecka eller mer, i det rummet som man sen ska lägga det i för att det ska anpassa sig till temperatur och luftfuktighet och inte spricka eller slå sig.

 

Torpet har verkligen börjat sin bästa tid. Allt grönskar och gullvivorna blommar så att en kan bli tårögd.

Nu ska jag gå och väcka Bubbel-Boo så vi inte blir sena till den årliga gårdsstädningen i BRF Melrose. I eftermiddag blir det en tur till torpet och idag kommer det att dofta trä när vi kliver in. Fo sho.

 

Kom In-poddens påskuppehåll är över och vi är tillbaka med ett nytt avsnitt, det 25:e i ordningen. Pollen, en vårförkylning eller kanske en kombination gör att jag typ låter som han punkaren i polisskolanfilmerna när jag pratar men Hildur är i alla fall sig lik och i sitt rätta element -tapetvärlden. 

 

”Tapeter och tapetsering, många meter av renovering. Veckans podd är helt uppåt väggarna, bokstavligen. Vi ger de klurigaste knepen och fiffigaste funderingarna när det kommer till hemmets största ytor och de senaste strömningarna på tapetfronten.” 

 

Besök gärna Kom In-poddens alldeles egna Facebook-sida. Som vanligt hittar du podden på iTunes eller Libsyn. 

 

Mitt hår står på ända och idag stårdet administration på agendan, men jag ska nog hinna med några timmars torprenovering också innan jag tar helg om jag känner mig själv rätt (och efter gårdagens MBTI finns det ju inget att tveka på, eller?). Happy happy happy Friday!

 

Och förresten, innan lunch idag kommer fortsättningen på min karriärskurva. Stay tuned!

Jag är som en bloggbulimiker, liksom hetsbloggar mellan varven för att sedan tystna långa stunder. Men det råkar bara vara så att det har varit en bloggvänlig dag idag. Okej det ska erkännas, aningen dränerad å ena sidan efter hela det där Myers Briggs-testet ni vet men å andra sidan som helt frikkin förälskad efter en fantastisk föreläsning med Elaine Eksvärd. Charmig, begåvad, kompetent och humoristiskt levererade hon ämnet retorik så att det gick rakt in. Bästa.

 

Kalmar teater som vi var på är så fin, jag påminner mig alltid om att titta upp i taket när jag är där. Och den dära kvinnan, huvudpersonen, som var precis så rolig och inspirerande som jag hoppades och trots att förväntningarna var skyhöga så överträffades de. Jag menar stående ovationer, från nästan 400 pers ihopträngda på en liten teater, talar sitt tydliga språk. Dessutom blev jag extra stolt över att jag faktiskt kom ihåg att ta med mig boken och efteråt få säga hur grym hon är och be henne signera den. S t a r s t r u c k e d.

 

Och hur prilligt var det inte att sitta där med mannen och på uppmaning vända sig mot varann och leverera budskap med olika tonfall eller betygsätta varandras handslag! Inget vi gör till vardags särskilt ofta faktiskt och det var lite som att vara på en dejt igen. Och att han efter 15 år fortfarande inte kan ta en vettig bild på mig (eller så kanske jag ska sluta att ställa mig kobent) bara en sån sak. Bubbel Boo då, den lilla rosen, hon hade ju hållit ihop sig hela långa dagen på dagis och hela långa kvällen hemma hos kompisarna, i sin allra bästa skötsamma upplaga, så direkt när vi kom innanför dörren för att hämta henne blev det ett sammanbrott. Jag tror hon tyckte det var skönt att få vara sig själv äntligen, hela vägen ut. Och lite så känner nog jag också efter den här långa dagen med insikter och lärdomar, men jag lovar jag ska inte lägga mig på golvet och sparka. Jag ska bara gå och slå huvudet i sänggaveln.

 

Innan jag helt glömmer av det och innan nya avsnittet efter påskuppehållet släpps imorgon vill jag bara påminna er om poddavsnitt 24 då det verkar fallit lite mellan (stolarna) inläggen här på bloggen. Vi pratar om sånt som är viktigt att tänka på när man renoverar; som budgetberäkning, val av hantverkare, offerter m m. Av egen erfarenhet den senaste veckan så kan det räcka med svåråtkomligt vatten och 55 extra borrmeter för att den berömda "tjugoprocentsregeln" på budgeten ska övertrasseras. Emoji med sammanbitet leende.

Nu är det snart dags för Snacka snyggt-föreläsningen och vi har outsourcat förskolehämtningen med efterföljande vargtimme (ni vet den där timmen när man ska laga middag med en slutkörd treäpplare hängandes i benen samtidigt som ens egens energidepåer är lite devalverade) till välvilliga vänner. Förutom vid två bröllop då farmor&farfar™ ryckte in förra året så är det första gången vi har barnvakt på riktigt och jag sitter här och är nervös. Mammafladdrig och förväntansfull på samma gång. Och jag längtar redan tills efter föreläsningen då vi ska åka och hämta Marsipanrosen och få höra hennes version av dagen.

En återkommande fråga som dyker ner bland kommentarer här på bloggen och ännu oftare i mejlen är hur jag kommit dit jag är idag så jag tänkte att jag sammanfattar min historia här i ett inlägg under den nya prettokategorin Jobb & karriär. Häll upp en kopp kaffe och sätt dig riktigt bekvämt. Det här kan ta en stund.

När jag var liten ville jag bli delfinskötare. Länge ville jag bli det. En dröm som med jämna mellanrum boostades med besök på Kolmårdens djurpark som jag är uppvuxen ett (ganska långt, vi pratar några mil) stenkast ifrån. Det nådde nog sitt lystmäte när jag som tioåring åkte båt efter delfinen O’boy. Andra stora intressen förutom fascinationen för delfiner var att bygga små skokartongshus till mina leksaker och att möblera om stup i kvarten men att det också var ett yrke visste jag inte då. Sen följde en lång period av stallhäng och ridande polis lät så himla coolt. Tänk att få kombinera hästeriet med att äta hårda karameller i cellofanpapper ur en skål i den spaceiga receptionen och patrullera (ja rida alltså) runt och leta efter bovar och banditer som mamma gjorde (fast det coolaste var ändå att även tjejer hade en trollerislips med kardborrband så att ingen bov skulle kunna ta strypgrepp!).

Från kyrkans barntimmar till och med femman gick jag i en liten byskola. Vi var 20 barn i årskurs 1f (f? det fanns bara en klass i varje årskull och senare inte ens det utan man fick slå samman 1-3 och 4-5) tre tjejer och 17 killar. Jag kompenserade min litenhet (vet 2-åringar som väger lika mycket som jag gjorde i skolåldern) med en rapp käft och favoritämnen var svenska och idrott. Sexan började jag ”i stan”, mina föräldrar skiljdes och jag och mina systrar flyttade med mamma. Min nya klass var stor med många Annor och Lindor men jag hittade min plats och när vi hade som uppgift att skriva en saga så gjorde jag det, min moster illustrerade den, och Agneta vår fröken sa: ”-Sara, du blir nog författare när du blir stor”. På högstadiet drömde jag om att dansa balett men inget sådant fanns i den lilla staden så truppgymnastik fick duga tillsammans med hästarna och när det blev dags för gymnasiet valde jag det nya (och megacoola) Medieprogrammet. Jag flyttade sex mil och bodde själv från att jag var 16. Jag älskade gymnasiet! Pappa berättade att jag varje helg under första ring sa att jag ville att det skulle bli måndag igen. Jag började använda Mac och jobbade i program som QuarkXpress och Photoshop. Texthantering och Foto tillsammans med Mediekommunikation var favoritämnena och oräkneliga musikvideos redigerades. Jag hade så många fantastiska pedagoger att se upp till och där och då, sista året i grundskolan, bestämde jag mig för att bli lärare. Så jag sökte till Lärarhögskolan i Stockholm och hamnade i toppen på reservlistan men vågade inte åka dit och claima en plats så den gick till någon annan.

Jag tolkade den uteblivna platsen på Stockholms universitet som ett tecken på att det inte var lärare jag skulle bli ändå och började istället som barnflicka hemma hos ovan nämnda moster men när de så småningom skulle flytta till USA ville jag inte lämna dåvarande pojkvännen för att följa med så jag flyttade hem till småstaden och stansade papper hos Ryttarföreningen. Även om Amerika var för långt bort för ett distansförhållande så kunde jag inte tacka nej till frågan om jag ville följa med mosterns tidigare grannar när de flyttade till London så jag köpte min första riktiga resväska och premiärsatte mig på ett flygplan för att ta hand om två små tjejer som deras Au-Pair. Jag gillade London och att vara Au-Pair så när tiden i London var över och min bästis flyttade till Hamburg för att jobba sökte jag ett nytt jobb som barnflicka där. Mamman i familjen var en riktigt obehaglig typ och jag flyttade hem till Sverige igen redan efter fyra månader. Jag jobbade med det som fanns i småstaden, att ta hand om gamla i deras hem och att servera lastbilschaffisar hamburgare. Och jag blev kär i Jesper, och han i mig som tur var.

Genom pappan i londonfamiljen fick jag nys om ett jobb som allt-i-allo eller Traffic, som det heter på flådiga stockholmsbyråer, så åkte jag på skakiga ben till anställningsintervju på Stureplan. Jobbet blev mitt och jag kokade kaffe och köpte porslin och anordnade fester och beställde vin och fixade sammanträden och fyllde på kontorsmaterial och ägnade luncherna åt att känna och klämma på alla fina möbler i kvarteren på Östermalm. Jag älskade den härliga atmosfären bland de lite stela strategerna i kostym och mer lättsamma webbdesigners och snart blev jag receptionist. Det var en fantastisk skola och jag som var så fruktansvärt naiv lärde mig att hantera många olika människor. Ju mer jag såg av de grafiska designernas arbete och ju mer jag rörde mig bland inredningsbutikerna desto mer kände jag att jag också ville jobba med formgivning och började drömma om att gå på Konstfack. Sen fick Jesper ett jobberbjudande i Visby och jag sade upp mig och vi flyttade till Gotland. Jag kände ingen och grät mig till sömns i flera veckor samtidigt som jag sökte alla jobb som fanns att få på tom arbetsmarknad. Jag guidade i Lummelundagrottan och stod med skräckblandad förtjusning och berättade om skillnaderna mellan stalaktiter och stalagmiter på tre språk för stora grupper med turister, jag assisterade filmprojekt, jag sorterade biblioteksarkiv och jag gick en fotokurs.

Plötsligt släppte det och jag fick tillsvidarejobb på en restaurang, ett hotell och Försäkringskassan samma vecka. Jag valde det sistnämnda som hade bäst villkor. I tio månader satt jag som växeltelefonist för Gotland och det nyligen ditflyttade utlandskontoret. På egen begäran lärde jag mig pensionsfraser på finska och fyllde det tidvis långsamma jobbet i växeln med att skriva ner läkarutlåtanden från diktafon. Jag vantrivdes p g a ensamheten och sökte så fort det kom en ledig tjänst som handläggare internt. Trots tjänstbytet insåg jag ganska snart att det inte bara var ensamheten som inte passade mig, det var hela den här sitta vid ett skrivbord och hålla på med papper hela dagarna-grejen. Jag brann för fritidsföreningen - att anordna fester, tävlingar och happenings och utöver det jobbade jag extra som servitris på bröllop och som croupier på nattklubbarna i innerstan och insåg plötsligt att jag inte kunde stanna på ön med de förutsättningar som fanns. Så jag sökte en formkurs på en folkhögskola i Hällefors, Bergslagen.

Efter det året gjorde jag ett tafatt försök att komma in på Konstfack men förstår när jag tänker tillbaka på mina skrattretande arbetsprover varför jag inte gjorde det. Jag hade anmält mig till de flesta designutbildningarna som fanns men det var bara Konstfack jag gjorde arbetsprover till på senvintern. Så av en slump träffade jag en kille från hockeyklubben Färjestad som spelade Black Jack vid mitt bord i Filipstad en kväll. Han berättade att han skulle börja spela för en ny klubb, Nybro. Jag hade ingen aning om var det låg men önskade honom lycka till. Dagen efter, en söndag, gick jag ner i skolans ateljé för att städa undan lite innan avslutningen och fick syn på ett svart kompendium från Designprogrammet Kalmar/Nybro. Nybro. Andra gången på två dagar denna ort dök upp och jag bläddrade nyfiket igenom prospektet och insåg att åt helskotta med Konstfack, det är ju på Designprogrammet jag vill gå.

Jag kollade om jag via högskoleverket gjort en formell ansökan dit och det hade jag och sen insåg jag att arbetsproverna skulle vara inne om - f e m dagar. Jag jobbade dag och natt (bokstavligen i tre dagar och två nätter utan sömn) för att hinna klart och på fredagen kramades alla hej då och jag åkte med med hela bohaget inklämt i bilen, via posten med arbetsproverna och körde en helt vanvettig färd genom landet till färjeterminalen i Nynäshamn för att sånär hinna med båten hem till Gotland.

 

Pjuh, det var ungefär 26 år sammanfattade i ett inlägg. Orkade du läsa ända hit så applåderar jag dig hängivet. Klapp klapp klapp klapp! Fortsättning följer.

Om en knapp timme ska jag på en heldag MBTI (Myers Briggs Type Indicator). Nä jag kommer inte vara smalare eller få cykelvader trots namnet men förhoppningsvis har jag en färsk inblick i min personlighet och kan beskriva mina styrkor på ett förtjänsfullt sätt (läs: säljande). Direkt efter det ska jag dejta min man och gå på retorikföreläsning med Elaine Eksvärd. Om den kvinnan bara är hälften så grym som hon verkar i boken i min hand så kommer det bli en fantastisk kväll.

 

Mycket företagstänk och personlig utveckling nu alltså och eftersom det är en återkommande fråga både i kommentarsfältet och på mejlen så har jag förberett ett karriärsinlägg senare idag. Mitt livs jobbhistoria skulle man kunna säga så håll utkik (och var beredd på långläsning)!

 

PS. Ni som har hängt med länge kanske minns att jag gjorde ett sånt här test för 2,5 år sedan (läs om det här), det ska bli kul att se om svaret blir detsamma eller om ex. mammarollen förändrat mig fundamentalt. DS.

 

Jag håller på att snygga till en lägenhet inför försäljning och saknade en bricka som ska kunna dölja det inte så fotogeniqe nätverksuttaget över köksbänken samtidigt som den dekorerar. Att hitta en bricka i rätt storlek och stil var ju inte det lättaste i småstaden och med två dagar till plåtning var nätshopping uteslutet. Sagt och gjort, en sväng till IKEA för brickan, Biltema för färgen och svart matt klistervinyl jag hade hemma blev lösningen.

 

Igår var det typ sämsta sprayvädret sedan förra istiden vilket gjorde att hela sprayburken gick åt och delar av naturen följde med i lackeringen men resultatet blev good enough. Väldigt nyttigt för mig att känna så. Att dessutom ha en hungrig stjälpreda vid min sida bidrog rätt mycket till i den känslan. Om man säger så.

 

 

Brickan fick torka över natten och under tiden stansade jag ut cirklar av den svarta vinylen som jag sedan skar itu godtyckligt. För dynamikens skull ville jag inte att alla skulle vara jämnstora. Notera att stjälpredan både testat kritorna på duken uppe till höger och hann med att signera den nylackade brickan med en bläckpenna. Sigh.

 

 

Idag var det bara att klistra halvmånarna i önskat mönster och det blev något av en ferm living look-alike som kommer att passa alldeles utmärkt för ändamålet. Voila!

 

Vissa saker underlättar hantverk väldigt mycket. En sak är Polly. Eller egentligen vilket godis som helst. Faktiskt. En annan är musik eller trevligt sällskap (både och är a match made in heaven). Det som är allra mest svordomsreducerande är dock verktygen avsedda för ändamålet och de här har jag i fickan just nu:

 

brytbladskniv

sax

tapetkniv med hölster (som värsta tapetserarkåbåjsaren)

snickarpenna

 

och den syns inte i bild men alltid en måttstock. Det tog mig nog ett halvår efter att jag slutade på IKEA-varuhuset att vänja mig av vid att treva på låret efter tumstocken. Seriöst. Man behöver liksom alltid mäta något.

 

Desutom underlättar det att ha en tapetskrapa i plast och ett lagom långt vattenpass, typ 0,6m.

 

:.sara - som snart vuxit fast i Fristadsbyxorna och förgäves kommer treva efter tumstocken fram till jul. Igen.

 

Jag har ägnat en stund nu på kvällen åt att sammanfatta renoveringen, so far, i min kalender och till min hjälp använde jag kamerabilder, mobilbilder och Instagram. Vad fort man glömmer! Därför känns det kul att spara även dessa ögonblick på bloggen trots att de känns tämligen oinspirerande och väldigt diskbänksrealistiska. Jag tror det är viktigt för den totala upplevelsen att kunna se tillbaka även på processen och inte bara före/efter-moment. Lite som att vara i nuet.

 

Renoveringsdag 10 betyder alltså att det är den tionde dagen jag är där och renoverar, annars är det almanackamässigt två veckor sedan vi började. Idag lade jag 3 timmar på torpet, och minst 30 min av dessa gick åt till att laga och äta lunch. Så vad hinns med på ett par dryga timmar?

 

• den spacklade österväggen slipades och glipor fogades med akrylfog
• söderväggen som har treetex och spånskiva som annars kommer suga mycket tapetlim (så mycket att tapeterna kunnat trilla ner?) grundmålades med vitfärg
• 2/3 av österväggen tapetserades

Inte för att jag har några vetenskapliga belägg för att det just råkar vara världens bästa, men grym är den och det får bli dagens tips. Jag kan rent av bli smått förbannad när jag går i butiker och ser "hittepå-produkter". Ni vet sånt skräp som vi luras att tro att vi behöver - som snöbollsformare, köttbulleformare, ljusvässare, bananfordral (okej där har man iaf löst ett problem men undrar hur många gånger man verkligen använder det) etc. Sånt som bara bidrar till slentriankonsumtion och överfulla hem.

 

Men. När jag fick se den här lilla manicken för ett par år sedan så insåg jag att den verkligen skulle hjälpa mig, jag är nämligen värdelös på att snitta blommor och löper snarare större risk att få räkna på tårna i framtiden, när jag ska hantera en kökskniv för ändamålet.

 

Den heter Flower Power och kostar inte många kronor, jag köpte min hos floristen runt hörnet. Superenkel, fiffig och praktiskt. Hade den sen varit gjord med träskaft hade jag gått upp i brygga (så min rygg säger tack till plasten).

 

Idag känns det som fredag må ni tro, för ikväll tar vi båten till Gotland för en lång och härlig påskhelg. Men först ska jag kasta mig ut till torpet och styra upp den där borrarkillen som förhoppningsvis ska förse oss med vatten, hurra!

 

 

• De nya vindskivorna färdigströks med sista lagret färg innan uppsättning (oj förlåt, somnade ni nu), gissa om uthuset kommer skina i kanterna!
• Gavelfönstret på vedboden målades.
• De gipsade partierna remsades och spacklades
• Två takbjälkar skrapades innan vi nästan dog av tristess.
• Vi gick bananer med kofoten och rev ut köket, not accordingly to plan, som en direkt kontring till balkskrapningen.
• Gräsmattorna klipptes.

Det är inte tu tal om att vi har en liten snackis i familjen (vem kunde ana, för hon har ju inget att brås på.. ehhh) och dagligen dyker det upp nya haranger och uttryck. Eller vem känner inte till det lilla otäcka djuret snigelkotten (som både är slemmig och sticks?) eller behöver ansa sina öronfransar i hörselgångarna lite till mans? (själv är jag numera proffs på att hålla mig för skratt). Treordsmeningar är vardagsmat och de svingar sig mellan "pappa läsa me-a" till "älven forsar fram" (?! en har ju tydligen närt Martin Emtenäs tronarvinge vid sin barm) fast vid närmare eftertanke så kan det lika gärna bli någon Sofi Fahrman:ish eftersom hon tidigare i veckan deklarerade: "läppglans luktar godis" medan hon plutade med munnen och sniffade med näsan.

 

En ba: a) Hur vet du vad läppglans är? b) och hur tusan vet du vad godis luktar(/smakar)?        

(???)

 

På a) svarar jag "farmor&farfar™" och på b) svarar jag "farmor&farfar™". Ni får själva lista ut vad som kommer från vem.

 

Fast chokladen kanske eventuellt jag är skyldig till. Förra lördagen när hela familjen hade vaknat till stod päronen (jag var alltså ett av dem, morsan-päronet, och pratar här om mig själv i tredje person - vilket för övrigt är något jag ska utredas för enligt min lingvistiska vän tillika barnets gudfar som kommer ta tag i det när vi träffas på Gotland i påsk) nåväl jag och Jesper, the Pears, stod och fixade frulle i köket medan Nymo sällskapade i bakgrunden och plötsligt hör jag ljudet av tystnad. Ni vet hur det är. Blir det för tyst är det något som är fel så jag frågar mannen (almighty): -Vad gör Bubbel Boo? (kärt barn har många namn) Varpå han slänger ur sig: -hon kollar på TV. 

 

??

 

Han hade lika gärna kunnat säga: "-Nä hon stack iväg på moppen och köpte frallor" det hade varit lika troligt. Eller nej, det hade varit troligare för vår onge har inte suttit stilla sedan hon föddes och inte ens intresserat sig för varken Teletubbies, Drömmarnas trädgård, Bamse, Pingu eller Babar när det visades fem decimeter framför henne efter två dygn på Autobahn. Så jag började ana oråd.

 

Han hade i alla fall rätt riktning inställd på föräldraradarn för jag hittade henne i vardagsrummet (där också tv:n finns att finna) men hon stod from som ett ljus (jaja, det heter kanske from som ett lamm eller som ett tänt ljus men ni fattar) med hela munnen full och handen som fastvuxen i skålen med oregelbundet brutna chokladbitar (som jag glömde kvar kvällen innan). Så vände hon sitt lilla ansikte mot mig och utbrast: Mmmmmmm...

 

Nej det gjorde hon inte för hon tittar ju som sagt inte på tv(reklam) men Mmmmm:et lät hon undslippa sig och smackade belåtet när hon konstaterade: Gott! 

 

Så inte har vi problem med att få i henne sallad inte. Frågor på det?

 

Ute är det ett riktigt ruskväder men det hindrade inte mig från att huka under blombuketten för att gratulera Madeleine till hennes alldeles nyöppnade lilla butik Bonbons (däremot hindrade det mig från att köra spacklingsrace på torpet så imorgon håller jag tummarna för sol och målningsvänliga vindar). Vi lärde ju känna varann ordentligt under uppstarten av våra respektive verksamheter i höstas och det är häftigt att nu få se butiken som är en del av hennes företagande.

 

 

Jag var knappast ensam om att fira stans färskaste affär så någon översiktsbild av lokalen utan att fånga ett tjog ofrivilliga kunder har jag tyvärr inte. Bonbons som den heter är en blandning av retroprylar, vintageklänningar, handgjorda accessoarer och nya prints, allt utvalt av Madeleine själv. Som så ofta vid nylanseringar var det inte alla leveranser som kommit i tid men om sortimentet blir lite så där franskinspirerat med utvalda karameller som fina papper och udda inredningsdetaljer ser jag verkligen fram emot att se butiken på Smålandsgatan växa. Till och börja med kommer den vara öppen fredagar 11-18 & lördagar 11-14. Heja Madeleine!

 

 

Idag är en sån där dag då jag vill ge alla läsare en ljuvlig bukett med vårblommor, eller varför inte smaskiga pioner i fång (även om de inte kommit i säsong än)! Tack snälla för feedbacken underbara läsare, ni är bara bäst! Jag har läst alla kommentarer igen och förutom att det hjälper mig att sortera bland image och personliga egenskaper så ger era ord en sån enorm kick och värme. Bloggvärlden är för mig så mycket mer ett forum för att lyfta, stötta, peppa och pusha än vad mycket av tidningsrubriker berättar om och det är jag otroligt tacksam för.

 

Veckan som gått har varit överfull av släktbesök, matförgiftning efter en thaibuffé (totalt utslagen hela måndagen, fy och blä), affärsutveckling (ett första möte, en stor pepp!) och ljuvligt mastiga renoveringsdagar vid torpet som gjort att jag somnat totalt ovaggad och tvärslut varenda kväll så gott som samtidigt som Boosa-gosa. Som alltid när bloggen blivit lidande ligger inläggen på hög i min hjärna och väntar på att få komma ut. Och de får vänta lite till för nu på morgonen har jag spelat in podd och snart ska jag på butiksinvigning för att sedan kvista vidare till det lilla huset vid skogens slut för några timmars härligt spacklingsarbete. Men sen så.

 

 

Happy Friday, sannerligen.

Att ha kontoret hemma är ju både bra och obra. Bra för att man kan gå till jobbet i pyjamasbyxor och dålig andedräkt och typiskt obra för att man ibland börjar sortera tvätten istället för kvitton. Det fiffigaste jag har gjort med hemmakontoret är nog det här draperiet. På dagen, bland kvittona, är gardinerna öppna och på kvällen när man ska äta middag med familjen kan man dölja jobbröran utan att stänga ute kvällsolen helt. Simsalabim.

 

Idag är det en dag full av administration, kvitton och fakturor. Och förberedelser. Jag har planerat lite tomrum i jobbkalendern för att kunna renovera torpet innan högsommaren kommer och hantverkarna tar semester, men också för affärsutveckling. Något som är jättesvårt att hinna med samtidigt som jag tar hand om andra kunder så en hel del fokus på mitt företag som min viktigaste kund är inplanerat framöver. Dels för att jag varit igång ett tag och det är bra för både själ och företag att reflektera över tiden som gått, men även för att jag nu börjar märka vad jag tycker är roligast och vad jag vill utveckla mer.

 

 

Som ett steg i detta jobbar jag med min retorik. Eftersom jag är företagets ansikte utåt är det typ rätt viktigt att vi pratar samma språk jag och Little miss fix it. Och pratar vi förresten det språket som drömkunderna pratar? Visst låter det lite flummigt alltsammans och det är nog precis så det är innan saker faller på plats. Jag började hur som helst med att ställa en fråga till ett antal personer för att veta vad jag har att brottas med när jag ska övertyga en lyssnare och har den senaste timmen både skrattat högt och torkat bort en och annan tår. Inte för att sanningen svider utan för att det är lika viktigt att känna till och tro på sina styrkor som att hantera sina svagheter.

 

En av dem råkar dessvärre vara att jag är sjukt oteknisk, vilket resulterade i att utvalda personer nu hamnade i en meddelandetråd de inte riktigt bett om *rodnar*, men det är en he-elt annan historia.

 

Den allmänna uppfatttningen är att jag har nära till skratt, är praktisk, rättfram och (trots att jag inte bad dem värdera mitt utseende) rödhårig. Men det är väl lite så, att vissa personer liksom är rödhåriga i själen - som Jesper uttryckte det en gång när han tyckte att jag var lite väl... euhmmm... bestämd.

 

Efter en morgon med Marsipanrosen är jag benägen att förstå vad han menar. Varken mängd eller kulör is needed. (My precioussss)

 

Kom In-podden har lite börjat leva sitt eget liv, för även om vi har en programplan så kan det ju hända saker som gör att det tar en ny riktning. Som att Martinreda och Formrepubliken förespråkar oss att diskutera ananaser till exempel. Så kom det sig att vi i detta 23:e avsnitt berör fenomenet med it-prylar. Ni vet de där som alla har och som gör att en slits mellan att vilja vara "en av dom" och ha de fina (rätta) sakerna och att undra om man gillar dem för att man gillar dem eller för att man blivit så inrednings-indoktrinerad att man gillar't (lite som med komersiella radiolåtar som man plötsligt går och nynnar på, fast man vanligtviss lyssnar på jazz). Vi studsar mellan ananas och stödstrumpor så ratta in podden, vrid upp volymen och gör det där som just du brukar göra när vi är i etern!

 

Och hörrni, glöm inte att det är fredag för tusan. Happy happy!

 

 

 

 

Jag har sagt det förr och jag upprepar mig visst, men det blev så påtagligt efter ett månadslångt projekt som tog slut och efter en vecka hemma med en 1,5-årings tandsprickning värd namnet. Det jag saknar mest med frilansandet är de självklara dag-till-dag-kollegorna som man får när man är knuten till en fysisk arbetsplats år efter annat. Mina kollegor varierar. Ibland är det en vältränad crossfitsgymsägare (försök säga det snabbt om du kan), ibland samma kollegor som för fem år sedan, ibland tre killar som programmerar och ibland en sprudlande frisör. Det är fint, att det varierar. Men jag saknar att slänga käft med någon som känner mig väl och jag saknar att få fråga hur helgen var och att någon vet att jag skulle göra just det eller det en kväll mitt i veckan och är nyfiken på hur det gick och att någon sticker in huvudet genom dörröppningen och knixar med nacken och säger "Fika!?" på det där sättet som egentligen inte är en fråga.

 

Jag är ingen solitär, och har aldrig varit. Jag behöver ett sammanhang för att komma till min rätt och bland andra människor funkar jag bäst. Jag behöver ganska lite, okej väldigt lite då, ensamtid för att känna att nu vill jag ha sällskap igen. Det räcker med en springrunda eller så för att rensa tankarna, eller en tågresa med blicken ut genom fönstret. Generellt alltså. Förstås. Undantagen finns ju alltid.

 

När de här bilderna dök upp i mejlboxen så blev jag så glad. För de är himla fina och för att jag vet precis vem som har stått och rullat ihop alla rullar tidningspapper precis så där och alltid, alltid gör sitt magiska så att jag nästan utan att fråga när jag ser en bild vet namnet på inredaren. Träffsäker planering. Van hand som vridit den lilla sticklingen just så så att den kommer till sin rätt i ljuset. Och ljuset ja, det är satt av en en fotograf som är fantastisk på alla sätt och vis. Kul att jobba med, grund och djup på samma gång. Designerduon, syskonen Knut och Marianne som alltid fascinerar mig och får mig att drömma om att själv rita möbler. Jag befann mig precis i studion intill med ett annat projekt och en kväll satt jag på värdshuset bredvid det inhyrda filmteamet som gjorde rörlig bild av historien om möblerna från norr och (tjuv)lyssnade till deras helikopterhistorier. Och det känns bra, inte som att hitta botemedlet mot cancer-bra, men som att vara en liten liten del av sagan om möblerna på bilden-bra. 

 

Fast det är människorna bakom jag saknar mest.

 

Alltså kanske är det inte precis, preciiis det uttrycket betyder men man kan ändå säga att jag fått veta detta lite genom mun till mun-metoden. För ni som lyssnar på Kom In-podden kommer kanske ihåg ett februariavsnitt när vi spelade in från möbelmässan i Stockholm? Då berättade jag om förälskelsen i en liten vas som jag sett utan att minnas var. Igår fick jag ett mejl från en lyssnare/läsare som frågade om det möjligtvis var Eva Levins vas Consilium från Nordic Design Collective?

 

Oh yes!

 

Stort tipstack till Maria. Jag vet att det är lite fel ände att börja men eftersom jag precis kommer från ett byggmöte med snickaren som ska sätta sågen i torpet på måndag så kanske det får bli en slags utvigningspresent eller så. Det är något med det tunna lilla röret, den rejäla korken och glansiga porslinytan som gör något med mig. Jag gillar't. Ända ner i tårna.